Jag ska ha upprättelse.

Okej. Jag har funderat, och kommit fram till att jag på sistone har varit tvungen att återge skrönan, som otroligt nog inte är en skröna, om våra klassfotograferingar på gymnasiet. Det var någon som inte längre går på Sanda men som tränar där, bor på Vättersnäs och har varit skadad ett tag men nu har börjat löpträna igen som för ett tag sen mindes historien ifråga. Ryktet spred sig som rykten brukar göra och jag tänker, med målet att ingen ska förbli ovetande länge till, skriva historien här. Som om det skulle hjälpa. Ingen läser ju ändå. Men men.

Skolfoto i ettan. Kan ju börja med att min nollning hade varit något traumatiskt då jag misstogs för en kommunist som tyckte om att sminka mig och sätta upp håret i underliga frisyrer. På grund av denna händelse kan jag tänka mig att de flesta av mina klasskamrater tittade snett på mig det efterföljande året, de som inte gjorde det kunde antagligen inte titta alls. Hur som helst. Skolfoto var det.

Som vanligt hamnade jag på grund av min imponerande kroppsbyggnad i bakre raden bredvid de andra långa fånarna. Grejen var den att jag hamnade bredvid de två andra i min klass som hade något, ska vi säga komiska namn. Som vanligt under en fotografering i skolan ska man uppge sitt namn varefter mannen bakom linsen börjar med det han är utbildad för. Längst ut till höger börjar det. Fortsätter in mot mitten och när det kommer till killen som står två steg till höger om mig säger han: "Sven Svensson". Lite fnitter lyckas han framkalla, inte bara på grund av sitt namn utan också för att han är lång, bredaxlad, blond och blåögd. Således, med en något vedertagen term, den perfekta ariern. Fnittret lägger sig och turen passerar till killen bredvid mig. Han säger "Olof Stalin". Efter att det, den här gången, lite större fnittret har lagt sig, fortsätter turen till mig.

"Johan Knubbe". Ett fullkomligt asgarv hörs från Sandagymnasiets kafeteria, ut genom korridorerna och förmodligen upp till kemisalarna. Mina klasskompisar skrattar, lärarna skrattar, men den som skrattar absolut mest är fotografen. Han har vikt sig dubbel och står och kippar efter andan, hållandes i stativet för att inte ramla omkull. När han till slut torkar tårarna ur ögonen, ja, det är sant, han grät av lycka, fällde han den vansinnigaste kommentaren som någonsin har uttalats på denna planet: "Nä, snyft, men seriöst, vad heter du egentligen?"

Denna gången sträckte skrattet sig till andra sidan av Vintergatan. Folk slog sig på knäna, gjorde high five, och tyckte förstås att detta var den roligaste dag i hela sitt 16 år korta liv.

Det var i ettan. Kan ni, efter att läst ovanstående skildring, begripa att samma sak händer året efter?! Alltså, även då fick jag frågan "Nä men allvarligt, vad heter du egentligen?" Jag trodde jag skulle sjunka ner genom golvet. Eller brinna upp. Jag hade nog föredragit det andra.

Övermod?

"Jag vet att du är här för att döda mig. Skjut, fegis, du ska bara döda en man".

- Che Guevara, till sin avrättare.

Musikgeniet

Definition

Jaha. Nu är det den här tiden på året igen då. Massmedierna prioriterar åt helvete och svenska folket stirrar sig blinda på diverse kändisar som hoppar och skuttar. Under fem veckor tidigt på året pågår de båda dokusåporna Let's Dance och Melodifestivalen samtidigt i svensk TV. Ja, jag vill påstå att Melodifestivalen är en dokusåpa. Tävling? Check. Meningslösa efterfester med berusade producenter? Check. Kvällspress? Check. Faktum är att den enda skillnaden på "riktiga" dokusåpor och Melodifestivalen jag kan se är att i dokusåporna deltar Sveriges "nya" "kändisar" medans i Melodifestivalen deltar de gamla skator och snorkråkor som efter flera år i skymundan försöker sig på ett fånigt försök till upprättelse. Kom inte och påstå att det inte är sant, för det är det. Jag menar, "Kicki, Bettan och Lotta"? Christer Sjögren? LOA FALKMAN?!

I "Melodifestivalen" är det, som namnet antyder, sångerna och melodierna som tävlar, inte de som skrivit, komponerat eller framfört låten. HA! Bullshit! På aftonbladet.se, Sveriges "nyhetsportal" kan man idag läsa rubriker om gårdagens halabaloo. Inte en, enda gång i någon av rubrikerna nämns låttiteln på någon låt, inte ens den vinnande. Okej, men då kan man ju tycka att det borde stå mest om det segrande bidragets framförare, Sanna Nielsen. Gissa vad? Nej! Självklart gör det inte det. Utan det står istället mest om... Ja, jag tror inte jag behöver säga mer, men för er, barmhärtigade själar, som inte är så insatta i det Svenska kändislivet, kan jag meddela att Carola är den mest omskrivna artisten. Hon gick inte ens till final.

Mitt mål med det här året är följande:

1: Fixa alla tentor.
2: Arrangera ett suveränt O-camp.
3: Att så långt som möjligt undvika att höra någon, och då menar jag verkligen inte någon, låt som deltagit i Melodifestivalen.

Fan

SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitFanSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit
SkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkitSkit

MAO

Sitter i skolan och skriver skiten. Pallar inte att åka hem. Om jag gör så måste jag fortsätta plugga efter att ha gjort tillika i ungefär sju timmar nu. Med en person jag inte tål. Med en person jag verkligen inte tål. Jag behöver något annat att tänka på. Ge mig!

MAO: Måste alla utom jag ha sportlov?! Alla?!

Inte för att jag tittade på skräpet men jag har inte lyckats undgå att höra de förskräckliga nyheter som sipprat ut ur helvetet. Någon ond människa måste ligga bakom denna brutala och ofta abnorma tillställning och denna individ borde, enligt min mening, ställas till rätta för sitt brott.

MAO: Jag hatar melodifestivalen. Av hela mitt hjärta.

Positivt va? Inte så lätt att få positiva tankar när man precis har utsatts för sju timmars mjölkning av energi. Energi som är välbehövlig efter en helg med totalt sex timmars sömn varav fem av dessa skedde mellan fredagen och lördagen.

MAO: Jag är trött. Fruktansvärt trött.

Sit on a train. Reading a book. Same damn planet every time I look.

Scrubs

Kollat på nästan hela första säsongen av Scrubs idag, och den serien bara fortsätter att göra mig imponerad. Jag har alltid tyckt att den har varit bra, men eftersom den, liksom så många andra serier, går på flera kanaler och där avsnitten skiftar en aning hela tiden har jag aldrig följt den. Men efter att ha tittat en bit nu kan jag bara inte sluta. Det är nästan som matte, fast med en massa sarkastiska kommentarer.

Spänst blev det idag med. Precis lagom jobbigt och ruskigt kul när man är många som kör samma pass samtidigt. Det känns att det är bland orienterare jag hör hemma.

Sova! Imorn är det vinterserien!

Week End

Ännu en helg avverkad. Denna har mest bestått av oxie, kartritning och lite film.

Åkte upp till Töreboda i går för att, om inte rita klart sprintkartan till O-camp, så åtminstone att göra det så pass mycket att jag kan göra resten nästa fredag innan stortinget infaller. Men så blev knappast fallet. Efter ett ihållande snöfall i går eftermiddag var det nästan mörkt, i princip omöjligt att överhuvudtaget se var träden står, än mindre var på kartan man ska märka ut dem, och det var svinkallt till den milda grad att fingrarna nästan förfrös, speciellt på högerhanden med vilken skrivdonet hålles. Dock lyckades jag rita till en liten bit idag. Om ni känner för att bli uttittade kan ni testa min maximalt beprövade metod som består i att gå på torget i vilken liten köping som helst och rita karta. Folk tittar på en som om man vore en utomjording som är där för att köpa deras barn eller sprit, med ungefär lika stor intensitet i båda fallen. Kanske att A-lagarna tittade lite mer argt men i så fall inte mycket.

Göta Kanal 2 – Kanalkampen är väl inget direkt mästerverk men den är ganska komisk, mest kanske för att man har varit på så många ställen som filmen är inspelad på, men framförallt därför att Tord (Hannas pappa) är med i den. Han sitter på en restaurant och äter samtidigt som huvudpersonerna gör sammalunda. De senare tar sig några, fler än tre, lakritsshots varvid den en försvinner ut ur lokalen medan den andra knappt lyckas ta sig upp ur stolen. Efter att ha bemästrat detta snubblar denne till och råkar riva ned duken på Tords bord, och således också maten som stod på duken. Jag har fått höra att Tord och dennes bordsdam frågade inspelningsteamet om de inte fick ryta till på killen ifråga men det var uppenbarligen inte tillåtet, så det enda Tord och dennes, i filmen, kvinna gör är att titta på varandra och killen som på något ostadiga ben snubblar ut ur matsalen.

"Death is lighter than a feather, duty heavier than a mountain.”
- Saiying in Shienar