Örby

På hemvägen från jobbet kom jag att tänka närmare på den by jag är uppväxt i. Vill minnas ett Hallands 3-dagars för ett antal år sedan då en skröna om Örby började byggas upp, en skröna som startade med att Stefan hade oturen att ha vägarna förbi när han åkte ner till Ullared där 3-dagars ägde rum. Han såg den något ovanliga skylten man ser när man åker in i Örby; en skylt som liksom är dubbel, på ena sidan står det "Örby" och på andra sidan "Kinna", eftersom de båda samhällena ligger precis bredvid varandra. Kruxet var bara att Stefan obönhörligt hävdade att det stod Örby på båda sidor, vilket blev startskottet på det hela.
- Örby är så litet att man kan använda samma skylt för att visa att man kommer in i byn, från båda hållen.
Emil utvecklade sedan en teori som han ännu inte har släppt. Denna gick ut på följande:
- För att ta sig till Örby ska man först följa släpstigen så långt det går, brôta genom grönområdet, upp över höjden, ner i mossen för att till slut komma ut på en liten, liten ö mitt ute i mossen där Örby ligger.
Enligt Emils teori består Örby av:
- Familjen Knubbes fågelholk där vi förvarar klubbtältet i garaget och där mamma syr klubbdräkterna och lagningen till tältet, samt av Familjen Herderssons fågelholk där allt det administrativa arbetet sköts av Bosse i egenskap av titeln kommunalråd.

Detta är en lögn. Örby är ett samhälle på ungefär 3000 (!) människor som ligger i Marks kommun i södra Västergötland. Dialect, pizzeria, närbutik ålderdomshem samt skola är väl det mest uppseendeväckande man lägger märke till, men faktum är att det faktiskt finns en fyrastjärnig camping vid Öresjön. Det ni! Till råga på allt är faktiskt Örby Marks kommuns största ort - till ytan... Vilket i och för sig inte är så konstigt eftersom stället är så förbannat utspritt, men ändå.

Shit, det finns inte mer att skriva. Jo, vädret kan inte bli sämre!

Snart fredag

Förbannat också. Grundat på vad jag har lyssnat på på last.fm har jag blivit rekommenderad att lyssna på Håkan Hellström. Förbannat också.

Trött som stryk. Har jobbat över två kvällar i rad, till ett respektive halv två. Bara en dag kvar. Fast jag ska behöva genomlida en vecka till med skånskan. Nån som känner en yrkesmördare jag kan leja? ;)

Bekännelser

Jag har en sak att bekänna. Man skulle nog kunna säga att jag skäms lite över det, utan att överdriva. Det är något av ett avgörande ögonblick, ett tillfälle då agnarna kapas från vetet, då de svarta fåren plockas ut.

Jag har kommit fram till att min till synes outhärdliga motvilja gentemot allt vad skvallerpress, nöjessidor och tjejtidningar beträffar har varit en aning överdriven. Jag har stundom skyggat undan från liknande som om de vore rabiessmittade, fradgande vargar. Detta har inte varit en fullkomligt naturlig reaktion då jag har haft det där "manliga" att ha i åtanke. Jag menar, vem vill ha en pojkvän som gillar att bil testad i " och annat trams? Nej då, jag tänker inte alls i slentrianmässiga banor eller har några som helst fördomar (ironi). Alltså, jag menar inte att jag själv skulle gå och köpa Cosmopolitan och lusläsa den som vilken Illustrerad Vetenskap som helst, men det är inte så förbannat ointressant som jag kan få det att verka.

Förhoppningsvis är det inte för många som fullkomligt har gett upp hoppet om att göra mig till en riktig människa, men för att komma ur denna djupa deppression som denna rennässans har gett mig så behöver jag medhåll från så många som möjligt, män killar, pojkar, vad som helst, bara ni har en Y-kromosom. Dock ej sagt att ni med dubbel uppsättning X-kromosomer inte får kommentera, ni är lika välkomna. Var vänlig skänk en brydd hjärna en kommentar den blir glad av!

Leenden

Jag har lett (infinitiv: att le) idag, av många anledningar. Jag har lett när jag har känt avsmak, vämjelse och avsky. Jag har lett av ironi, sarkasm och missmod. Leenden av missräkning, nedbrytelse och tomhet. Inget, vars effekter når ögonen. De är stilla som glas. Ögon som ser, men inte registrerar, som insuper men inte uttrycker. En kropp som känner med en hjärna som inte tänker. Går det ihop?

U10-Mila

Minns Ungdomens 10-mila för tre år sedan. Sprang då förstasträckan för vårt kombinationslag på Häggumskartan, en karta som för alltid skulle refereras till "den där gröna jävla kartan". Fick lite förhandstips innan start av Daniel Mauritzon (nån som kan bekräfta stavning?) att man skulle springa höger till första, vilket alla gjorde så den hjälpen var bortkastad. Gjorde i praktiken ett skitlopp bland grönområden och hyggen men lyckades ändå på något mycket underligt vis vara med i täten tillsammans med Stefan Jonsson vid sista radion. Har efteråt fått höra att Anton Udd som stod och väntade på TC för att springa andrasträckan då blev, på marbo, "sketanervöser". Men, varken Stefan eller jag höll i orienteringen sista biten vilket resulterade i en sunkig sträckplacering.

Minns Ungdomens 10-mila i år. Eftersom jag var tre år för gammal och inte fick springa var jag istället med som coach. Detta var förmodligen, bortsett från 10-mila 2004 då jag åkte med som reserv, enda gången jag åkt på en stafett utan att springa. Min motivation innan var väl sådär, jag var inte jättesugen på att krypa ut ur tältet klockan två på natten, men tänkte att det kan jag lika gärna göra. Sagt och gjort, upp ur sovsäcken, på med kläderna och ut i den ljummna nattluften. Hann precis upp för att se starten på herrstafetten vilket innebar en rasande vild hare samt 81 galna orienteringsungdomar med pannlampa på huvudet, springande ut i natten. Som vanligt slår tanken mig medans jag betraktar spektaklet; Vad håller jag egentligen på med? Kan någon diagnosticera min sjukdom? Men, upptäcker jag efter ett tag, man måste vara där för att förstå. Stämningen på natten, klubbsammanhållningen och lagkänslan var helt fantastisk! Jag skulle kunna dygna för att få vara med om samma sak igen. Våra ungdomar gick som spjut i skogen, vilket självklart gjorde det hela nervkittlande och spännande. Vårt herrlag gick, 09:01:50, i mål på en mycket bra 37:e plats, medans vårt damlag gick i mål på en suverän och något osannolik 13:e plats, klockan 08:09:34. Något osannolik därför att medelåldern var ruskigt låg, förmodligen en av de lägsta, 14,4 år!* Självklart ska vi inte glömma våra "upp-till-12-åringar" som på fredagskvällen gjorde en superbra insats i sin stafett, där de placerade sig som 22:a respektive 43:e lag. Allt detta genomfördes av Markbygdens ungdomar till en, åtminstone under de ljusa timmarna, högljudd hejarklack som visade vad de kunde, minst sagt.

Ni kan lita på att jag åker med nästa år igen, oavsett förhoppningar eller mål placeringsmässigt. Det är bara så otroligt roligt att se en nybildad tävlingsklubb frodas och ha kul tillsammans. Det är oslagbart.

*Uträknad (i huvudet) på de namn som står i resultatlistan, nämligen Josefin, Elin, Pernilla, Lisa och Anne.