Drar mig till minnes dagens citat:
På väg hem från Borås tog fadern och jag en liten omväg inom Kinnarumma (ett av Gud glömt ställe) för att där ta en geocache. På väg ut från detta intrikata samhälle pratar pappa om vägen vi kör på.
"Det var här den gamla R41 gick, och just här var den enda raksträckan där man kunde köra om. På den tiden var man ju också tvungen att köra om varenda bil man såg framför sig. Ojoj, då var man ung och dum. Nu är jag bara ung."
Han är 63.
fredag, februari 27, 2009
torsdag, februari 26, 2009
Föreläsningsanteckningar
Tänka sig vad intressant det kan vara att sitta på en föreläsning man en gång redan hört, och tänk vad irriterad man kan bli.
Satt ikväll med på en öppen föreläsning om något så simpelt som "köksfysik" men hade som sagt redan hört 95 procent av innehållet då föreläsaren redan haft en likadan föreläsning för vår klass. Det var dock inte vår kursansvarig helt medveten om så han tryckte in oss där ändå. Trots ett manfall på omkring 90 procent sänkte jag och mina klasskamrater medelåldern med minst tjugo år - rynka efter rynka och rullator efter rullator intog pensionärerna salen. Huruvida någon av dem muttrade om min kebab jag var tvungen att hastigt inta precis innan föreläsningen började låter vi vara osagt, men det var själva fan vad de grumsade och gnabbade då de inte hörde. Nåväl, de som envist satt sig längst bak gnällde, men de var som sagt envisa, för envisa för att inse att de kanske borde sätta sig längre fram som föreläsaren så snällt föreslog. Icke. En kvinna ~75 tog dock förnuftet till fånga och kämpade sig fram till främre raden, men där klagade hon å andra sidan på ljuset, så jag vet inte vad som hade passat henne.
En annan intressant sak man ser på sådana öppna föreläsningar är folks ovilja mot att befinna sig mindre än en meter närmare en annan levande varelse. Visst, människors personliga sfär må existera, men hallå - när föreläsningen börjar ser det ut som om föreläsaren skjutit ner varannan åskådare. Är det verkligen så skrämmande att under en föreläsning råka stöta till någon annans knä eller fot? Jag begriper inte riktigt hur folk tänker.
Jag kan itne låta bli att bli äckligt taggad inför mitt framtida yrke som fysiklärare. Olle, föreläsaren, utförde under en timma ett tjugotal små experiment och efter nästan vartenda av dessa hördes ett "oooh" eller "aaah" från de som blev överraskade. De där "oooh"na och "aaah"na är jag så vansinnigt trägen efter att få höra själv, när jag genomför mina små försök inför en klass. Snacka om motivation.
Satt ikväll med på en öppen föreläsning om något så simpelt som "köksfysik" men hade som sagt redan hört 95 procent av innehållet då föreläsaren redan haft en likadan föreläsning för vår klass. Det var dock inte vår kursansvarig helt medveten om så han tryckte in oss där ändå. Trots ett manfall på omkring 90 procent sänkte jag och mina klasskamrater medelåldern med minst tjugo år - rynka efter rynka och rullator efter rullator intog pensionärerna salen. Huruvida någon av dem muttrade om min kebab jag var tvungen att hastigt inta precis innan föreläsningen började låter vi vara osagt, men det var själva fan vad de grumsade och gnabbade då de inte hörde. Nåväl, de som envist satt sig längst bak gnällde, men de var som sagt envisa, för envisa för att inse att de kanske borde sätta sig längre fram som föreläsaren så snällt föreslog. Icke. En kvinna ~75 tog dock förnuftet till fånga och kämpade sig fram till främre raden, men där klagade hon å andra sidan på ljuset, så jag vet inte vad som hade passat henne.
En annan intressant sak man ser på sådana öppna föreläsningar är folks ovilja mot att befinna sig mindre än en meter närmare en annan levande varelse. Visst, människors personliga sfär må existera, men hallå - när föreläsningen börjar ser det ut som om föreläsaren skjutit ner varannan åskådare. Är det verkligen så skrämmande att under en föreläsning råka stöta till någon annans knä eller fot? Jag begriper inte riktigt hur folk tänker.
Jag kan itne låta bli att bli äckligt taggad inför mitt framtida yrke som fysiklärare. Olle, föreläsaren, utförde under en timma ett tjugotal små experiment och efter nästan vartenda av dessa hördes ett "oooh" eller "aaah" från de som blev överraskade. De där "oooh"na och "aaah"na är jag så vansinnigt trägen efter att få höra själv, när jag genomför mina små försök inför en klass. Snacka om motivation.
söndag, februari 22, 2009
Recension
Var inne och surfade på en sida lik den som fått mest mediauppbåd i Sverige i år då jag kom över en högst intressant recension av en film. Jag vet inte riktigt om man ska se filmen på grund av recensionen eller om man borde hålla sig så långt borta från den som möjligt. Välj själv.
"User Comments
7 out of 14 people found the following comment useful:-
Author: luke-681 from United Kingdom
Oh dear...., 7 February 2009
The worst film I've seen in a long time. It's so bad I can't be bothered to write a lengthy review because I'm physically drained from the amount of boredom I've just been subjected to. You would get more enjoyment from watching a loaf of bread go stale.
The only reason I'm continuing to write is because of the reviewing guidelines on this website, you must write a minimum of 10 lines. What else can I say about Red Sands??? Well, chiefly there is no narrative, the main protagonist looks like an old blanket and the characters, i.e. the soldiers are too stereotypical to take seriously.
I'm actually thinking of prosecuting the filmmakers for the mental anguish I've just gone through. I'll need therapy to get over this travesty."
Nåväl.
"User Comments
7 out of 14 people found the following comment useful:-
Author: luke-681 from United Kingdom
Oh dear...., 7 February 2009
The worst film I've seen in a long time. It's so bad I can't be bothered to write a lengthy review because I'm physically drained from the amount of boredom I've just been subjected to. You would get more enjoyment from watching a loaf of bread go stale.
The only reason I'm continuing to write is because of the reviewing guidelines on this website, you must write a minimum of 10 lines. What else can I say about Red Sands??? Well, chiefly there is no narrative, the main protagonist looks like an old blanket and the characters, i.e. the soldiers are too stereotypical to take seriously.
I'm actually thinking of prosecuting the filmmakers for the mental anguish I've just gone through. I'll need therapy to get over this travesty."
Nåväl.
lördag, februari 21, 2009
Länge sedan.
Jag kan inte hålla mig längre.
Har hela veckan följt varenda VM-lopp i skidskytte, längdskidor och alpint och jag blir bara mer och mer förbannad för var dag som går. För att man måste vara så jävla svensk.
Niklas Jonsson, som är expertkommentator i svt - avdelning längdskidor - är känd för i princip en merit. Under OS i Nagano '98 startade han två minuter före Björn Daehlie och var ikappåkt av denne efter ungefär en mil varefter Jonsson hänger på, sitter som ett plåster på Daehlies rygg och rycker med fem kilometer kvar för att vara en minut och femtiotvå sekunder före i mål, dvs 8 sekunder efter i åktid och ett bärgat OS-silver. Vad nu en sådan medalj kan vara värd.
Just nu irriterar jag mig så oehört på honom och hans så kallade "tippningar", där han (och andra med honom) undantagslöst tippar svenskar i topp i alla lopp, för att sedan, när det inte blir någon svensk medalj, skylla den dåliga tippningen på att han "tippar med hjärtat". Vad fan gör han det för? Är inte poängen med att han siar loppet i förväg att man ska få en liten förhandsvisning om vem som kan vinna, och inte vem han vill ska vinna? Skärpning, expertkommentatorer!
Å andra sidan kan man inte skylla allt på honom, eller dem, om ni så vill. Om det inte hade varit för det svenska folkets omöjligt höga förväntningar på våra idrottare i alla evenemang, hade de kanske inte känt att de varit tvungna att själva hålla måttet. Orealistiskt, är vad jag skulle vilja kalla det, onaturligt kanske också.
Det finns dock en idrottare som, vad jag har märkt, går emot den svenska normen med ödmjukhet och undergivenhet, och det är Helena Jonsson. Hon uttrycker realistiska mål, men för den delen inte för låga. Hon gör inte som de flesta andra, att sätta ett lågt mål för att förhoppningsvis slå det med råge. Hon tar för sig, något som man inte får göra enligt svensk moral. Det gillar jag.
Har hela veckan följt varenda VM-lopp i skidskytte, längdskidor och alpint och jag blir bara mer och mer förbannad för var dag som går. För att man måste vara så jävla svensk.
Niklas Jonsson, som är expertkommentator i svt - avdelning längdskidor - är känd för i princip en merit. Under OS i Nagano '98 startade han två minuter före Björn Daehlie och var ikappåkt av denne efter ungefär en mil varefter Jonsson hänger på, sitter som ett plåster på Daehlies rygg och rycker med fem kilometer kvar för att vara en minut och femtiotvå sekunder före i mål, dvs 8 sekunder efter i åktid och ett bärgat OS-silver. Vad nu en sådan medalj kan vara värd.
Just nu irriterar jag mig så oehört på honom och hans så kallade "tippningar", där han (och andra med honom) undantagslöst tippar svenskar i topp i alla lopp, för att sedan, när det inte blir någon svensk medalj, skylla den dåliga tippningen på att han "tippar med hjärtat". Vad fan gör han det för? Är inte poängen med att han siar loppet i förväg att man ska få en liten förhandsvisning om vem som kan vinna, och inte vem han vill ska vinna? Skärpning, expertkommentatorer!
Å andra sidan kan man inte skylla allt på honom, eller dem, om ni så vill. Om det inte hade varit för det svenska folkets omöjligt höga förväntningar på våra idrottare i alla evenemang, hade de kanske inte känt att de varit tvungna att själva hålla måttet. Orealistiskt, är vad jag skulle vilja kalla det, onaturligt kanske också.
Det finns dock en idrottare som, vad jag har märkt, går emot den svenska normen med ödmjukhet och undergivenhet, och det är Helena Jonsson. Hon uttrycker realistiska mål, men för den delen inte för låga. Hon gör inte som de flesta andra, att sätta ett lågt mål för att förhoppningsvis slå det med råge. Hon tar för sig, något som man inte får göra enligt svensk moral. Det gillar jag.
tisdag, februari 03, 2009
Dassbok
Satt på dass i godan ro och bläddrade bland wikipediasidor på telefonen när jag kom till en artikel om Newtons rörelselagar. Där finner jag ett tämligen roande uttryck: "Kraften är en resulterande kraft, dvs den är den vektoriella summan av alla krafter. Den resulterande kraften är barbapapaliknande, den är formväxlande till sin karaktär." Jag som trodde att wikipedia var en någorlunda seriös sida, men med sådana formuleringar får man ju sina aningar om motsatsen. Men å andra sidan, vem behöver inte lite humor?
måndag, februari 02, 2009
____ pannkakor!
Sanslöst vad det suger att vara näst intill pank. Sådär halvkul att inse att när man behöver handla mat knappt har råd med bussbiljetten till affären (min cykel är inte gjord för matkassar - tro mig, jag har försökt). Så jag får leva på vad huset har att erbjuda, vilket i princip är köttfärs. Kan bli en aning tråkigt i längden.
Angående geocaching är jag oerhört nöjd med bedriften att hitta en cache efter tjugo sekunders letande på första försöket medan John har varit där tre gånger utan att lyckas finna lådan. Med tanke på att cachen ligger i Borås och att han har tagit 5 gånger så många cachar som jag är jag rätt stolt. Men jag har å andra sidan, efter två försök, inte hittat den lilla jävla filmburken som sitter någonstans på kanonen i en av A6 rondeller medan Karin hittade den med en gång. Fruktansvärt orättvist.
Tror jag ska väga mina fysikböcker på en kemivåg i skolan imorgon för att se hur onyttigt det egentligen är att släpa dem till och från skolan. Kan ju faktiskt bli en tämligen intressant uppgift att lura på.
En liten poll sådär på måndagskvällen. Säger man "steka" eller "baka" pannkakor?
Angående geocaching är jag oerhört nöjd med bedriften att hitta en cache efter tjugo sekunders letande på första försöket medan John har varit där tre gånger utan att lyckas finna lådan. Med tanke på att cachen ligger i Borås och att han har tagit 5 gånger så många cachar som jag är jag rätt stolt. Men jag har å andra sidan, efter två försök, inte hittat den lilla jävla filmburken som sitter någonstans på kanonen i en av A6 rondeller medan Karin hittade den med en gång. Fruktansvärt orättvist.
Tror jag ska väga mina fysikböcker på en kemivåg i skolan imorgon för att se hur onyttigt det egentligen är att släpa dem till och från skolan. Kan ju faktiskt bli en tämligen intressant uppgift att lura på.
En liten poll sådär på måndagskvällen. Säger man "steka" eller "baka" pannkakor?
söndag, februari 01, 2009
Nattankar
Ibland inser man inte hur mycket man uppskattar saker och ting - ibland för att man inte har vett nog att göra det alls, eller för att man inte stannar upp och tänker efter. Det sistnämnda gjorde jag för två minuter sedan.
Satt på min luftmadrass, i min sovsäck, och lyssnade på de djupa andetagen av resten av mina vänner, ett gäng som på ett unikt sätt är så sammansvetsat att det känns som om vi skulle kunna genomföra precis vad som helst. Hinder ses som utmaningar och glädje delas lika självklart som att det är glädje vi får ut. Kan man drömma om något bättre? Jag har oerhört svårt att se det - att toppa den känslan jag nyss fick när jag tänkte efter är, om inte omöjligt, så oerhört svårt. Men det som är svårt att få är det som är värt att kämpa för.
Satt på min luftmadrass, i min sovsäck, och lyssnade på de djupa andetagen av resten av mina vänner, ett gäng som på ett unikt sätt är så sammansvetsat att det känns som om vi skulle kunna genomföra precis vad som helst. Hinder ses som utmaningar och glädje delas lika självklart som att det är glädje vi får ut. Kan man drömma om något bättre? Jag har oerhört svårt att se det - att toppa den känslan jag nyss fick när jag tänkte efter är, om inte omöjligt, så oerhört svårt. Men det som är svårt att få är det som är värt att kämpa för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)