Stereotypier

Var inne på BR härom dagen för att köpa en present. Som vanligt när man kommer in i den butiken möts man av en färgexplosion som etsar sig fast på näthinnan för att ge men på för livet. Rött här, grönt där, rosa, gult, blått; ja, alla möjliga färgkombinationer går att hitta där inne. Men det är inte det jag inte tycker om. Visst, barn tilltalas av färger, det kan jag förstå. Men måste butiken vara så fruktansvärt könsstereotypisk?

På ena sidan hittar vi tjejleksakerna. Där finns Barbie-dockor (både killdockor och tjejdockor), "My Little Ponny"-figurer, dockhus, gosedjur (tro det eller ej) och en massa andra leksaker för små flickor. Samtidigt hittar man på andra sidan prylarna för pojkarna - utklädnader, sanslöst mycket Lego, låtsasvapen (som är sorgligt verklighetstrogna), tv-spel osv. De skulle lika gärna kunna göra som JC - "Killar hitåt, tjejer ditåt".

Jag tror att den här uppdelningen av beteenden och intressen redan när man är så oerhört ung bidrar till en stor del av uppdelningen i det vuxna, och även det unga, samhället idag. Att hos en man hitta egenskaper som ett för ljust skratt, modeintresse eller besatthet av Gossip Girl får oss genast att skrika "BÖG!", skratta och sedan vända ryggen till. Antagligen gäller samma sak för kvinnor, men med tanke på att jag själv är - nå kanske inte riktigt - man så känns det som om jag har något bättre insikt här. Fast det är klart, hos kvinnor finnes de här "konstiga" egenskaperna nog oftast i utseende- och klädesområdet.

Vad jag menar är: vad är det för fel på att jag är kvinnlig lite då och då; att jag tittar på de där serierna jag knappt vågar erkänna att jag tittar på eller att jag skrattar mitt nasala skratt som i sin tur får andra att skratta? Jag ser inget som helst fel i det och tro mig, jag tänker inte börja dyrka David Hasselhoff och hinka öl framför Simpsons.