Länge sedan.

Jag kan inte hålla mig längre.

Har hela veckan följt varenda VM-lopp i skidskytte, längdskidor och alpint och jag blir bara mer och mer förbannad för var dag som går. För att man måste vara så jävla svensk.

Niklas Jonsson, som är expertkommentator i svt - avdelning längdskidor - är känd för i princip en merit. Under OS i Nagano '98 startade han två minuter före Björn Daehlie och var ikappåkt av denne efter ungefär en mil varefter Jonsson hänger på, sitter som ett plåster på Daehlies rygg och rycker med fem kilometer kvar för att vara en minut och femtiotvå sekunder före i mål, dvs 8 sekunder efter i åktid och ett bärgat OS-silver. Vad nu en sådan medalj kan vara värd.

Just nu irriterar jag mig så oehört på honom och hans så kallade "tippningar", där han (och andra med honom) undantagslöst tippar svenskar i topp i alla lopp, för att sedan, när det inte blir någon svensk medalj, skylla den dåliga tippningen på att han "tippar med hjärtat". Vad fan gör han det för? Är inte poängen med att han siar loppet i förväg att man ska få en liten förhandsvisning om vem som kan vinna, och inte vem han vill ska vinna? Skärpning, expertkommentatorer!

Å andra sidan kan man inte skylla allt på honom, eller dem, om ni så vill. Om det inte hade varit för det svenska folkets omöjligt höga förväntningar på våra idrottare i alla evenemang, hade de kanske inte känt att de varit tvungna att själva hålla måttet. Orealistiskt, är vad jag skulle vilja kalla det, onaturligt kanske också.

Det finns dock en idrottare som, vad jag har märkt, går emot den svenska normen med ödmjukhet och undergivenhet, och det är Helena Jonsson. Hon uttrycker realistiska mål, men för den delen inte för låga. Hon gör inte som de flesta andra, att sätta ett lågt mål för att förhoppningsvis slå det med råge. Hon tar för sig, något som man inte får göra enligt svensk moral. Det gillar jag.