P3 rockar ibland...

Jag satt på jobbet idag och lyssnade på det eminenta programmet Pop Non Stop i P3 när det klockan 12:00 slog över till P3-nyheterna. En kvinna som hette nåt ganska manligt namn läste upp första nyheten som handlade om att hatbrev mot muslimer och homosexuella har ökat. Efter det inslaget började hon helt sonika om med precis det hon läste först. Jag hajade till en aning och skärpe öronen, varvid hon utbrast och sade: "Nej men ojsan, vad dumt det där blev. Jag ber så hemskt mycket om ursäkt." En del är riktigt duktiga på det de gör. Hade det hänt mig hade jag nog svimmat.

Tandläkare?

Var hos tandläkaren igår. För att vara ungefär 20:e gången jag genomgår den persen var jag relativt nervös inför besöket, mestadels eftersom detta var första gången jag gjorde det hos en privat tandläkare. Ja, det är sant, jag är 20, inte 17.

Ett litet instick bara. Vid skrivandet av detta inlägg tog författaren en paus och åt pannkakor som dennes fader så vänligt hade stekt. Under måltiden växte en diskusion fram som handlade om meningslösa diskutioner (Det är detta jag menar när jag säger att jag är lite konstig.). Under diskutionen kom jag med detta oerhört intelligenta resonemang: Vad händer om man a) bygger en 10000 mil lång, 1 km tjock och 1 km hög mur över jordklotet, b) om man sedan monterar upp fullsmockat med rymdraketer eller liknande föremål som kan komma upp i en hög hastighet för att sedan c) starta dessa? Kommer jorden rubbas ur sin rotationsbana? Kommer vi krocka med månen eller något dyligt rymdskräp? Trots mitt fabulöst seriösa resonemang kunde pappa inte sluta skratta mellan tuggorna, men när det värsta hade lagt sig sade han: Det är ju samma grej som att lyfta sig själv i håret.

Tillbaka till tandläkaren. När jag som bäst låg där i stolen/sängen och väntade på att Tant Hurtig, 58, skulle köra in spegeln i munnen på mig kom mannen som uppenbarligen ägde själva företaget och var något slags huvudtandläkare in och skulle undersöka mig. Han hette Göran, hade de näst fulaste par glasögon jag någonsin sett och lyckades smälla till mig på kinden när han skulle ta mig i hand. Angående hans glasögon hade de ett par små förstoringsglas som mest verkade vara i vägen. Jag tror i alla fall det var förstoringsglas, fast de såg ut som små mikroskop. Hur som helst började han karva där i munnen på mig och för första gången i hela mitt liv fick jag höra kommentaren "Oj, oj, oj, du är riktigt seriös med din tandborstning ser jag!". Jag höll på att ramla ur stolen och mina illröda ögon nästan dränktes när jag försökte hålla tillbaka skrattårarna. Det är sällan man blir så missbedömd. I alla fall positivt.

Ja, ja, sånt är livet, imorn drar jag till Hanna och stannar där över helgen.

"Imorgon kommer Gun och tills dess har jag bakat en tårta som ser ut som en rullator. Chikitikaoao!"

Mini-tjoget - en dags betänketid

Kan någon förklara för mig varför i hela fridens namn man åker till Sätila en tisdagsjuniafton vid sextiden för att springa orientering? Okej, så långt låter det i och för sig ganska bra men om man ser på hur vädret varit den senaste veckan och vad som var under gårdagen borde det logiskt sett inte dykt upp mer än 30. Det gjorde det. Det kom 230. Regnet stog som spö i backen men inte backar någon för det. Snarare komemr det fler än jag har varit med om någonsin på Mini-tjoget.

Tävlingen är en stafett med 5 (fem) sträckor med längder från 2 (zvei) kilometer till 3 och en halv (drei und eine halfen). Det är en hängkavle rätt igenom, precis som riktiga Tjoget. Hur kan det då komma sig att Mini-tjoget ökar i deltagarantal medans Tjoget minskar? En orsak kan vara att det på Mini-tjoget sitter en kontroll ute i Lygnern, sjön där TC:t ständigt är beläget. Dock tror jag att den mest bidragande orsaken är att det inte är några som helst begränsningar vad gäller löpare på respektive sträcka. Vem som helst får springa vad som helst. Detta gör att varje klubb, även de små, får ihop lag. Jag menar, när hade Horreds SK senast ett kavlelag, eller varför inte Göteborgs Skidklubb?

Trots att det inte finns några begränsningar är det faktiskt ingen som toppar sina lag. Antagligen finns det någon outtalad norm som säger att sådär gör man inte, inte på Mini-tjoget i alla fall.

Fredrik Herdersson har en gång sagt att "Förstasträckan på Mini-tjoget är den stafettsträcka som man är absolut tröttast efter". Efter att ha sprungit den några gånger gör jag inget annat än håller med. Eftersom banorna är så korta och "terrängen" så flack (den högsta stigningen är från sjöbottnen upp på stranden) går det något vansinnigt fort, ungefär i klass med masstarten i H21 Extravaganza på Sommarlandsmästerskapen. Dock är förstasträckan inte lika lång som den var en gång i tiden, då drygt 6 (sex) kilometer med en klassisk stigning på ca. 60 höjdkurvor till 1:an.

Jaja, klaga inte, det var inte meningen att bli så här långt. Men jag vill bara säga några saker till:

1. Åk på Mini-tjoget nästa år!


2. Sträcktider borde komma snart!


3. Kartan finns här!

Svamp!

Nej, jag har inte fotsvamp eller något liknande. Jag ser ut som en svamp. Frisörskan kunde uppenbarligen inte svenska utan översatte "kan du toppa lite" till "ungefär som vattentornet i Örebro". Huvudet ser ut som hejsan hoppsan, som min älskade Hanna skulle ha sagt. Tur att hon inte är här nu.

I morgon kommer det en fullgod redogörelse för Mini-tjoget som har utspelat sig ikväll eftersom jag är för trött för att skriva den nu.

Ha det bra alla!

Första dagen på job... Ehrm, Bloggen.

Så där ja! Då var den skapad och fixad, inte för att den blev så bra men det löser sig säkert.

Ska börja med att påpeka att ni inte bör vänta er dagliga inlägg i denna blogg. Jag ska självklart göra så gott jag kan men ibland räcker det inte. Så det så.

Hmm, vad gör jag just nu? Jobbar, har första skift denna vecka på Stora Enso i Skene (tillverkar wellpapp) vilket innebär en (taskig) arbetstid mellan klockan 06:00 och 14:00 (förbered er på en hel del parenteser och konstiga satsförbindelser). Bara så folk vet så gillar inte jag att bli störd i min dygnsrytm. Lönen är dock mycket bra, jag tror (?) jag tjänar runt 110:-/h utan ob-tillägg så den kan jag definitivt inte klaga över. Däremot kan jag klaga över att jag jag har vissa, eh störningar?, på kroppen, bl.a. har jag ungefär tusen papercuts i händerna och ett isket rött högeröga efter att jag antagligen fått in lim eller damm när vi städade fabriken i torsdags. Idag har vi antagligen nått ett bottenrekort i tillverkning, maskinen stod stilla mellan klockan 6 och halv 10 p.g.a. vattenläcka varefter (där har vi den) den gick i en kvart för att sedan (en till) inte gå alls innan första skiftet slutade. Då var det uppenbarligen maskinen som packar ihop allt överblivet wellpapp till stora balar som hade havererat. Men men, inte direkt en vanlig dag på jobbet.

Jag är nog sist av alla O-Camp-ledare som bloggar som skriver om lägret men bättre sent än aldrig. Jag var själv inte med utan jobbade genom hela lägret. Jag var däremot med på alla ledarträffar samt förberedelsen som tog plats förra helgen. För allt vad jag vet åkte jag hem strax innan helvetet bröt ut innehållande flyttade träningar i sista stund (orsakad av utomstående klubbrepresentant), en trasig hoppborg, tomma färgpatroner med mera. Dock fick jag den oerhörda äran att uppleva stölden som drog med bland annat min väska med mobil och kläder, Jonathans väska med hela hans liv och Gros laptop där hela aktivitetsgruppens arbete fanns lagrat. En glad nyhet är dock att min mobil tillsammans med en okänd massa kläder som antagligen också tillhör mig är funna vid en polishusrannsakan i Alingsås (!). Ja, det är sant. En del har tur, andra har otur. Jag måste till slut helt klart berömma alla O-Camp-ledare för allt slit och släp de har utstått och trots rekordmässigt mycket bekymmer har ungdomarna inte märkt någonting av dessa! Bara det är ett mycket gott betyg på det arbete som har utförts.

Jaha, det blir väl mer en annan gång.