Orienterare gör saker tillsammans.

Och inte vilka saker som helst. Exkrementer, avföring eller om ni så vill, bajs. Den absurda och något obskyrda (väl medveten om det obskyrda i användandet av det ordet) sanningen kom för mig när jag gjorde ett av de ack så nödvändiga besöken på skethuset på Smålandskaveln. Jag satt där i min ro och lyssnade på musik (vilket av någon anledning gör det hela värre) då jag upptäckte alla de andra skitarnas (?) ansiktsuttryck. Nej blunda inte, jag ska inte beskriva visuell "knipning", utan bara det att alla tittade runt för att se om det fanns någon de kände och således kunde inleda en konversation med. På toaletten?! En vanlig dödlig skulle, om de var med om den något traumatiska upplevelsen att en annan person skulle börja prata med en på toaletten a) springa därifrån skrikande att personen i fråga måste blivit galen, b) skratta så vansinnigt att det ändå inte gick att prata med personen eller helt enkelt c) ignorera närmandet och i sitt stilla sinne tänka att orienterare måste vara moderna neanderthalare och svära vid sitt hopp om frälsning att aldrig mer återvända till en liknande tillställning. Sant? Ja, jag tror det.