Jag ska ha upprättelse.

Okej. Jag har funderat, och kommit fram till att jag på sistone har varit tvungen att återge skrönan, som otroligt nog inte är en skröna, om våra klassfotograferingar på gymnasiet. Det var någon som inte längre går på Sanda men som tränar där, bor på Vättersnäs och har varit skadad ett tag men nu har börjat löpträna igen som för ett tag sen mindes historien ifråga. Ryktet spred sig som rykten brukar göra och jag tänker, med målet att ingen ska förbli ovetande länge till, skriva historien här. Som om det skulle hjälpa. Ingen läser ju ändå. Men men.

Skolfoto i ettan. Kan ju börja med att min nollning hade varit något traumatiskt då jag misstogs för en kommunist som tyckte om att sminka mig och sätta upp håret i underliga frisyrer. På grund av denna händelse kan jag tänka mig att de flesta av mina klasskamrater tittade snett på mig det efterföljande året, de som inte gjorde det kunde antagligen inte titta alls. Hur som helst. Skolfoto var det.

Som vanligt hamnade jag på grund av min imponerande kroppsbyggnad i bakre raden bredvid de andra långa fånarna. Grejen var den att jag hamnade bredvid de två andra i min klass som hade något, ska vi säga komiska namn. Som vanligt under en fotografering i skolan ska man uppge sitt namn varefter mannen bakom linsen börjar med det han är utbildad för. Längst ut till höger börjar det. Fortsätter in mot mitten och när det kommer till killen som står två steg till höger om mig säger han: "Sven Svensson". Lite fnitter lyckas han framkalla, inte bara på grund av sitt namn utan också för att han är lång, bredaxlad, blond och blåögd. Således, med en något vedertagen term, den perfekta ariern. Fnittret lägger sig och turen passerar till killen bredvid mig. Han säger "Olof Stalin". Efter att det, den här gången, lite större fnittret har lagt sig, fortsätter turen till mig.

"Johan Knubbe". Ett fullkomligt asgarv hörs från Sandagymnasiets kafeteria, ut genom korridorerna och förmodligen upp till kemisalarna. Mina klasskompisar skrattar, lärarna skrattar, men den som skrattar absolut mest är fotografen. Han har vikt sig dubbel och står och kippar efter andan, hållandes i stativet för att inte ramla omkull. När han till slut torkar tårarna ur ögonen, ja, det är sant, han grät av lycka, fällde han den vansinnigaste kommentaren som någonsin har uttalats på denna planet: "Nä, snyft, men seriöst, vad heter du egentligen?"

Denna gången sträckte skrattet sig till andra sidan av Vintergatan. Folk slog sig på knäna, gjorde high five, och tyckte förstås att detta var den roligaste dag i hela sitt 16 år korta liv.

Det var i ettan. Kan ni, efter att läst ovanstående skildring, begripa att samma sak händer året efter?! Alltså, även då fick jag frågan "Nä men allvarligt, vad heter du egentligen?" Jag trodde jag skulle sjunka ner genom golvet. Eller brinna upp. Jag hade nog föredragit det andra.