Föreläsningsanteckningar

Tänka sig vad intressant det kan vara att sitta på en föreläsning man en gång redan hört, och tänk vad irriterad man kan bli.

Satt ikväll med på en öppen föreläsning om något så simpelt som "köksfysik" men hade som sagt redan hört 95 procent av innehållet då föreläsaren redan haft en likadan föreläsning för vår klass. Det var dock inte vår kursansvarig helt medveten om så han tryckte in oss där ändå. Trots ett manfall på omkring 90 procent sänkte jag och mina klasskamrater medelåldern med minst tjugo år - rynka efter rynka och rullator efter rullator intog pensionärerna salen. Huruvida någon av dem muttrade om min kebab jag var tvungen att hastigt inta precis innan föreläsningen började låter vi vara osagt, men det var själva fan vad de grumsade och gnabbade då de inte hörde. Nåväl, de som envist satt sig längst bak gnällde, men de var som sagt envisa, för envisa för att inse att de kanske borde sätta sig längre fram som föreläsaren så snällt föreslog. Icke. En kvinna ~75 tog dock förnuftet till fånga och kämpade sig fram till främre raden, men där klagade hon å andra sidan på ljuset, så jag vet inte vad som hade passat henne.

En annan intressant sak man ser på sådana öppna föreläsningar är folks ovilja mot att befinna sig mindre än en meter närmare en annan levande varelse. Visst, människors personliga sfär må existera, men hallå - när föreläsningen börjar ser det ut som om föreläsaren skjutit ner varannan åskådare. Är det verkligen så skrämmande att under en föreläsning råka stöta till någon annans knä eller fot? Jag begriper inte riktigt hur folk tänker.

Jag kan itne låta bli att bli äckligt taggad inför mitt framtida yrke som fysiklärare. Olle, föreläsaren, utförde under en timma ett tjugotal små experiment och efter nästan vartenda av dessa hördes ett "oooh" eller "aaah" från de som blev överraskade. De där "oooh"na och "aaah"na är jag så vansinnigt trägen efter att få höra själv, när jag genomför mina små försök inför en klass. Snacka om motivation.