Ibland inser man inte hur mycket man uppskattar saker och ting - ibland för att man inte har vett nog att göra det alls, eller för att man inte stannar upp och tänker efter. Det sistnämnda gjorde jag för två minuter sedan.
Satt på min luftmadrass, i min sovsäck, och lyssnade på de djupa andetagen av resten av mina vänner, ett gäng som på ett unikt sätt är så sammansvetsat att det känns som om vi skulle kunna genomföra precis vad som helst. Hinder ses som utmaningar och glädje delas lika självklart som att det är glädje vi får ut. Kan man drömma om något bättre? Jag har oerhört svårt att se det - att toppa den känslan jag nyss fick när jag tänkte efter är, om inte omöjligt, så oerhört svårt. Men det som är svårt att få är det som är värt att kämpa för.
söndag, februari 01, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Jag uppskattar dig också vännen :D ;)
/Rebo
Absolut Knubbe! Kan bara instämma. Man uppskattar allting alldeles för lite medan man har de och inser inte detta förrän de är försent...
Skicka en kommentar