25

En buss. En väg. Månsarp.

Busslinje 25 som går mellan Juneporten och Månsarp är den vansinnigaste bussen jag någonsin åkt. Den stannar ungefär var 100:e meter och det är alltid nån som ska på eller av. Den är alltid smockfull, och det sitter ofta en alkis i sätet längst fram och hälsar berusat på alla som går på. Busschaufförerna kan vara allt från 24-åriga, trevliga tjejer med asiatiskt utseende till 64-(h)åriga, vrånga gubbar med ett alltför pensionärigt utseende.

Men det är nostalgi. Eftersom jag bodde i Taberg i knappt ett år är det lite extra känsla att sitta där, att äntligen ha fått ett eget säte, se hur Åsasjön glider förbi på höger sida, känna den sköna här-har-jag-bott-men-inte-längre-känslan för att slutligen komma ner till Tabergs centrum där de på Ica har den godaste, och förmodligen nyttigaste, potatissalladen någonsin.

Därefter blir det okänd mark. Påpekas bör nog att det från Juneporten till Tabergs centrum tagit ungefär 40 minuter, medans det med bil tar ungefär 25. Men vi ska ju till Månsarp. Det är ännu längre bort, kanske 5 kilometer längre ut i skogen än Taberg. Man passerar två kyrkor, en i princip öde järnvägsstation där bara några tåg som passerar stannar för att sedan komma fram till hållplatsen där jag ska av. Den näst sista.

Man hoppar ut ur bussen och nästan direkt ut i skogen och det sista man tänker innan lugnet når en är "det luktar skog här". Det gjorde det. Helt sjukt underbart.

När man har varit därute funderar jag på två saker. Hur i hela fridens namn kan någon med minsta lilla vett i skallen vilja bo så fruktansvärt långt ut i skogen? Hur fasen klarade jag av att bo så fruktansvärt långt ut? Svaret är väl att "det gjorde jag inte, det var ju därför jag flyttade".