Uppgivenhet

Sitter i någon blandning av en bygdegård och vandrarhem utanför Uddevalla och stjäl bandbredd från någon oförsiktig stackare utan vett nog att skydda sitt trådlösa bredband. Hoppas dessa oförsiktga människor förökar sig så vi får fler av den sorten, jag klagar verkligen inte.

Lyckades springa en träning innan jag blev sjuk igen. Huvudvärken har gått över nu med paracetamols hjälp, men för en halvtimma sedan var värken inte nådig. Det kändes som om huvudet skulle spricka så fort jag öppnade ögonen. Tack och lov har jag ett enkelrum så jag smittar i alla fall inte ner andra mer än nödvändigt.

Sympati och empati är två begrepp som går hand i hand och just nu känner jag båda två. Problemet är väl att jag inte kan vara riktigt empatisk eftersom jag per definition ska handla utefter min sympati, vilket är oerhört svårt att göra. Men jag försöker.

Världen är bra ironisk. Jag ahr inte kunna tränat med Sanda på fyra veckor och nu när jag äntilgen åker i väg på läger med dem så är det förstås jag som måste bli sjuk. Jag önskar verkligen inte någon annan olycka men jag bara undrar varför det jämnt måste vara jag. För det är det.