Najs.

Jul på Liseberg har en förmåga att inte vara lika fint i spöregn som i snö. Visst, personalen försöker fejka snön med något som ser skrämmande ut som mjöl på ett par granar precis vid ingången men intrycket förstörs en smula av att det vid foten av granen har samlat sig en liten mjöl-och-vatten-pöl som skvalpar på ett till synes obehagligt vis. Att man sedan lyckas sätta foten just där har ingenting med detta att göra.

Jag har kommit fram till att jag, precis som någon annan, faller tillbaka på min barndomsdialekt när jag blir upprörd. Varför jag inte har tänkt på detta innan beror väl mestadels på att jag sällan blir upprörd till den milda grad att jag börjar prata hederlig marbo. För er som inte har träffat mina föräldrar kan jag meddela att nej, jag pratar inte riktig marbo och ja, det är möjligt att prata mer bonnigt än vad jag gör.

Tentan gick inte bra. Men den var svår, fruktansvärt svår. Jag kan ju kyssa mitt VG goodbye. Får väl satsa på nästa kurs istället, linjär algebra. Lätt som en plätt!