Avgång

Det är lite som att jobba natt, det här med att plugga på kvällstid. Eller som att sova på dagen, men ändå inte vända på dygnet. Av någon anledning känns det helt vansinnigt att släpa sig ner till skolan klockan fem på eftermiddagen och inte vara ute förrän nio, och detta enbart två dagar i veckan. Men av någon anledning trivs jag med tanken att ha helg från klockan nio en torsdag till fem tisdagen efter. Vem gör inte det?

Väntar fortfarande på en ny spis. As a matter of fact (vad nu det heter på svenska) så väntar jag faktiskt fortfarande på min hyresvärd som ska komma och kolla på min demolerade ugn. Det är ju nästan så man börjar undra omd et har hänt gubben något, jag har inte ens fått hyresräkningen än. Eller gubben, jag har hört att han anses vara en snygg fyrtio-åring med cool bil. Skiter väl jag i.

Fötterna på jorden

Nej. Inte igen. Det är ganska skrämmande vad beroende man egentligen är av vatten och det blir som mest påtagligt när man inte har något i kranarna. Duschen låter mest som om den försöker spy, medan kranen låter som den förbereder sig för att fisa. Av någon anledning blir jag också livrädd när jag efter många försök vrider på kranen och den spottar och fräser för att sedan låta vattnet forsa fram. Som om den gjorde det för jävlas med mig. Det är ju nästan så man blir gråhårig.

Lyckades med ett konststycke av sällan skådat slag när jag skulle ner till närbutiken och köpa sallad i eftermiddags. Orienterare som man är, med ett behov av att ständigt gena, för att på kortast möjliga tid gå kortast möjliga väg till målet, svängde jag av den lilla gångbanan för att korsa rakt över gräsmattan. Tjällossning tillsammans med svagt sluttande backe och bäckmörker var ingen bra kombination då jag gjorde årets vurpa och satte mig pladask på marken - förlåt, i marken. Inte helt oväntat, med tanke på min fullständiga brist på ens minsta gnutta tur, satte jag mig mitt i en lerpöl och blev så smutsig att man kunde ta mig för att just ha spelat mossfotboll med jeans och sneakers. Jävla skit. Det är ju nästan så man blir gråhårig och skallig.

Sveriges framtid!

Min gode vän Emil har höga mål. Ett av dessa är att en gång styra Sverige på ett eller annat sätt. Hur har sldrig riktigt specificerats, så det kan bli allt från anarki till rena militärdiktaturen. Men styra det ska han. Jag är nu lite ironisk, så bli inte rädda för Emil, han är egentligen en av världens snällaste människor, bara inte när det gäller politik.

Hur som helst kan en konversation på Msn med Emil vara tämligen roande. Som nyss, när det uppdagades att han aktivt satt och tittade på tv-sänd riksdagsdebatt om fylleri till havs. Det är för övrigt inte fyllerit han är intresserad av, utan debatten i sig. Hans anspråk på makten i vårt avlånga land kom naturligtvis på tal och efter en stund förklarade han för mig hur man ska uppföra sig om man sitter i riksdagen. Detta är vad han sade:

"1.) Säg emot det andra laget, även om de har rätt. 2.) Har du ingen fakta klaga på din motståndares a) slips b) seriositet eller c) privatekonomi. 3.) När det inte är din fråga men ingen vill bjuda dig på lunch sitter du i bänken med en talbok i öronen och sover. Se till att kameran fångar dig. 4.) Säg Fru talman minst vart 20:e sekund och har du glömt vad du ska säga så lek med höjden på plederingsbordet."

Jag reseverar mig för vissa stav- och grammatikfel då jag har en ytterst ytlig uppfattning om vad bland annat ett plederingsbord är för något.

Verklighetsflykt

Jag är lite som Gollum, fast snyggare. Det vill säga att jag pratar för mig själv. Jag har ofta fått kommentaren "Vem pratar du med?" när jag obetänksamt luftat mina tankar då någon annan varit närvarande. Ni som bott med mig en tid kan förmodligen garantera att detta stämmer. Något som jag inte har tänkt på förrän idag är mitt ordval under dessa monologer. Jag säger ju inte direkt "shit, vad jag är bra" eller "vad fan gjorde jag nu?" utan det blir allt oftare "shit vad vi är bra" respektive "vad fan gjorde vi nu?". Ett beteende som är skrämmande likt Gollums. Dock har jag ännu inte hittat på vad min låtsaskompis ska heta. Men det kommer nog.

Spotify är bra. Jävligt bra. Men det får inte skrämmas så. Stod i godan ro och lyssnade på musik i spotify samtidigt som jag lagade mat när ett av de där reklaminslagen som är oundvikliga om man inte betalar för sig, vilket jag knappast gör, körde igång. Men denna gången var det inte något litet oskyldigt meddelande - det var Kevin Borg som promotade sin singel. Jag trodde jag skulle trilla ner i pastan varefter jag sprang till datorn för att pausa, men insåg att det inte hade gjort någon skillnad eftersom meddelandet ändå hade spelats upp senare, så jag satte händerna för öronen. Hårt. Jag fick skaka våldsamt på huvudet en halv minut senare för att över huvud taget höra om reklamen var slut. Det var den.

Examen

Grattis Markus, Sam, Mikael och Anna (de jag känner)!

Öde

En del skulle kalla det ironi. Andra skulle dra sig till minnes ett välanvänt ordstäv och tycka att det inte är mer än rättvist. Jag skulle kalla det ironi.

Har på sistone småklagat över att jag inte har något att blogga om, att det liksom inte händer ens den minsta småsak som är värd att skriva ner här. Som ett brev på posten exploderar då ena dagen min spis och andra får jag ännu ett magkrampsanfall och tvingas sitta på akuten till klockan två på natten. Att man sedan får reda på att det inte är värre än förstoppning - jag hade blindtarmsinflammation och annat mysigt på näthinnan - lyfter ju knappast humöret. Å andra sidan, det går att göra något åt det. Nya matvanor (som, erkänner jag motvilligt, kanske inte varit de ultimata på sistone), ökad träningsdos och en kort period med katrinplommon ska förhoppningsvis få de här bekymren att lägga sig. Det är bara att hoppas.

Hellre maten i ugnen än ugnen i maten.

Johan Knubbe aspirerar härmed till titeln "årets smidigaste", och snart också "årets hungrigaste". Ska laga mat och är ganska sugen på att göra någon rätt jag aldrig gjort innan - något jag ser som antingen tio vuxenpoäng eller tio studentpoäng. Bestämmer mig för fetagratinerade räkor i tomatsås, som tillagas i ugn (förmodligen därav gratinerade, skulle jag tro). Slänger, enligt receptet, upp ugnen på 250 grader och blandar ihop gratängen varefter jag i godan ro ställer in den i ugnen och börjar koka pastan. I denna ack så nödvändiga väntan på att livets härligheter ska bli redo att avnjutas sätter jag mig i soffan som, märk väl, inte står i köket. När jag är som djupast inne i boken jag läst fler gånger än vad som kan räknas som nyttigt hör jag plötsligt en fruktansvärd smäll och strax därefter ett ljudligt kras som tydligt signalerar att här är det något som inte står helt rätt till, minst sagt. Vänder mig om och ser ugnsluckan i spillror, med de senare liggande på golvet i en hög som fick dammsugaren att gnälla.

Vad som gjorde mig mest ledsen var varken det faktum att tio minuter dammsugning obönhörligt väntade eller att det skulle bli fryspizza till kvällsmat, utan att glassplitter självklart fallit ner i maten. Så några räkor blir det inte tal om.

Hyresvärd är ringd och förhoppningsvis kommer det hit en ny ugn på besök imorn. Nej, jag tänker inte döpa den. Absolut inte till Ragnar.

Barn

Jag älskar barn. Absolut inte på något pedofilistiskt vis (existerar det adverbet, Jessica?), som meningen kan tolkas som, utan på ett högst själsbefriande sätt. Var igår med på en liten klubbsamling innehållande träning, mat och lek, och när jag satt där och ena stunden spelade skitgubbe (som jag för övrigt krossade motståndet i) och andra försökte att på så kort tid som möjligt bygga ett så stort torn av kaplastavar som möjligt medan ett halvdussin tio- till tolvåringar sprang runt benen på mig och försökte störa mig så allt skulle rasa insåg jag att barn är oerhört härliga. Så länge de inte gråter, väsnas, äter, bajsar, tjurar eller vill ha något. Då kan föräldrarna ta över. Lämna barnets sociala uppfostran till mig, så blir de genier, det lovar jag.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli vuxen. Ibland ter sig svaret självklart, ibland inte. Just nu gör det det.

Laddad?

Spegelvänt ser det ut som att klockan är kvart över femtioett, och med stelfrusna fingrar - något som inte borde finnas i samma lokal som ett virtuellt tangentbord på en iPhone - sitter jag nu här på bussen hem från Borås. Dagar som dessa, de borde vara receptfria och ordinerade av varje stresspecialist världen över. Dagar med vänner, en i sig meningslös sysselsättning som ändock är så viktig och skratt. Framför allt skratt. Jag mår helt enkelt bra.

Men imorgon börjar allvaret igen. Då är det meningen att man som student ska komma tillbaks till skolan taggad och pigg för ännu en termins helfartsstudier, men är de flesta studenter sådana? Cynisk som jag är tror jag tyvärr inte det. Jag tror det finns alldeles för få dagar som denna. Jag vet att jag har saknat dem.

Apropå ingenting alls

Idag (den femte) fyller min kära syster Jennie år. Grattis på 33-årsdagen!

Jag har lite sådär mentalt intalat mig själv att i år, i år ska jag bannemej göra en massa saker. Konserter, semestrar, fester och en massa annat. Blev särskilt sugen på en specifik konstert med Mono i Göteborg i början av Mars. Men det går fan inte, för jag har inga pengar. Min börs är lika tom som en köpmans själ och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Man tycker ju liksom att något borde kunna gå vägen för en gångs skull. Men icke.

Sjung som om ingen hör dig.
Dansa som om ingen ser på.
Älska som om det aldrig kommer göra ont.
Lev som om detta vore himmelriket på jorden.

Outtakes

Foo Fighters - M.I.A
Getting lost in you again
is better than being numb

Coldplay - Amsterdam
I know I'm dead on the surface
But I'm screaming underneath

En jävla harang

Ojoj, det här kan bli spännande. Eller ja, för er i alla fall. Sluta mobbas. Ja, jag är berusad. Och? Det skiter jag i. Lovar just nu att jag inte ska radera det här inlägget. Får väl se om jag håller det löftet. Kan väl bli lite hur som helst med det.