Öde

En del skulle kalla det ironi. Andra skulle dra sig till minnes ett välanvänt ordstäv och tycka att det inte är mer än rättvist. Jag skulle kalla det ironi.

Har på sistone småklagat över att jag inte har något att blogga om, att det liksom inte händer ens den minsta småsak som är värd att skriva ner här. Som ett brev på posten exploderar då ena dagen min spis och andra får jag ännu ett magkrampsanfall och tvingas sitta på akuten till klockan två på natten. Att man sedan får reda på att det inte är värre än förstoppning - jag hade blindtarmsinflammation och annat mysigt på näthinnan - lyfter ju knappast humöret. Å andra sidan, det går att göra något åt det. Nya matvanor (som, erkänner jag motvilligt, kanske inte varit de ultimata på sistone), ökad träningsdos och en kort period med katrinplommon ska förhoppningsvis få de här bekymren att lägga sig. Det är bara att hoppas.