Spegelvänt ser det ut som att klockan är kvart över femtioett, och med stelfrusna fingrar - något som inte borde finnas i samma lokal som ett virtuellt tangentbord på en iPhone - sitter jag nu här på bussen hem från Borås. Dagar som dessa, de borde vara receptfria och ordinerade av varje stresspecialist världen över. Dagar med vänner, en i sig meningslös sysselsättning som ändock är så viktig och skratt. Framför allt skratt. Jag mår helt enkelt bra.
Men imorgon börjar allvaret igen. Då är det meningen att man som student ska komma tillbaks till skolan taggad och pigg för ännu en termins helfartsstudier, men är de flesta studenter sådana? Cynisk som jag är tror jag tyvärr inte det. Jag tror det finns alldeles för få dagar som denna. Jag vet att jag har saknat dem.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar