Snörvel

Jag är, som ni alla vet, bra på en väldans massa saker. Det är nästan så att folk blir lite förbannade på mig när jag bara vinner och vinner och vinner. Tyvärr är det sådant ni får leva med, för jag kan meddela att jag är dålig på vissa saker också, och på dessa saker är jag jävligt dålig.

Att vara sjuk är en av dessa saker. Jag blir till en kvidande, självföraktlig liten boll vars ögon bara blir vattnigare och vattnigare och vars stolthet försvinner ungefär lika fort som dess potentiella energi vid tapp. Fy fan.

Jag snörvlar och nyser och nyser och snörvlar. Jag gör av med en årsförbrukning av näsdukar på ett par dagar och nässprayen går åt som vore den vatten. Matlusten är på absoluta nollpunkten då förmågan att känna smak fullständigt har försvunnit. Hygienen hålls knappast på topp då ansträngningen i att ta sig från soffan till duschen tur och retur känns som en lång natt. Kort och gott - jag är i ett sanslöst stort behov av medkänsla.

Ge mig!

Sportnördar

Sitter i soffan och minns en anekdot från sommaren jag spenderade som konfirmationslägerledare. Förtydligas bör det faktum att jag inte var, vad man kan kalla, en andlig ledare, jag var istället där för att hålla koll på de små liven. Det var även barnens föräldrar, som avlöste varandra i par då de gav en hjälpande hand i matlagningen.

Hur som helst, detta var sommaren 2006, det vill säga samtidigt som Fotbolls-VM med detta arrangemangs alla inkluderingar. En av ovan nämnda föräldrar jobbade i det vanliga livet som lärare på en högstadieskola där de, som på så många arbetsplatser, hade tippat utgången i matcherna i gruppspelet. Historien förtäljer inte hur jag fick tag i ett kompendie över allas tippningar på denna mammas skola, men oavsett hur så satt jag en kväll och ögnade igenom de olika tipsen.

En del hade tippat individuellt och andra i grupp eller i par och när jag satt där och dömde människor utifrån deras idrottskunskaper föll mina ögon på en grupps tips. Mattanternas. Jag minns fortfarande hur jag sorterade in dessa i människor-som-går-på-fotbollsmatcher-för-pausunderhållningen-facket när jag såg deras så kallade spådomar.

Mexiko - Spanien 1-3

So far so good.

Iran - Sydkorea 0-0

Visst, men det känns lite osannolikt att det inte görs något mål alls i den matchen, eller i någon match i Fotbolls-VM över huvud taget.

Tyskland - Italien 8-7

Hrm. Vad hände nu?

Australien - USA 0-0

Huh?!

England - Frankrike 6-8

Ser ni mönstret? Naturligtvis tippades också

Sverige - Trinidad & Tobago 5-0

För helvete?

All publicitet är bra publicitet

Jodå, här står det härliga till. Det är faktiskt sant. Jag ska få mitt eget Pang Prego, eller som Nanna uttryckte det, "Du ska bli pangpregör!". Jo jag tackar, ja.

Skrev in den där enkäten för någon vecka sedan och det dröjde inte mer än ett par tre dagar innan jag fick ett mejl om att de villa ha mina svar till grund för ett program. Inga problem, tänkte jag i glädjeyran santidigt som jag slängde mig ut på facebook för att göra världen medveten om att jag skulle bli kändis. Nåja.

Det sistnämnda skäms jag faktiskt lite för - det är inte riktigt min stil att bli upphetsad likt en ko i mjölkningstider, framförallt inte att låta hela världen få veta. Men, som jag ser det, detta är en engångsföreteelse. Lite glädje får man unna sig ibland.

Soundtrack till detta kan väl lämpligtvis vara ep:n Don't Want To Be Seen/Dying To Be Famous med Love Is Digital - titeln säger väl en hel del. En mycket bra ep, för övrigt.

Får väl ta och länka hit också.

Ja, just det. Glöm nu för helvete inte att lyssna på P3 på söndag klockan 16:03! Då är det Johan Knubbes program!

Full på jobbet?

Jag är som de flesta vet en musikentusiast (eller hur nu det ordet kan stavas), dvs jag lyssnar på musiken och överlåter spelandet och skrivandet till någon annan. Ungefär som många mammor och pappor i vårt avlånga land som tycker idrott är oerhört intressant och oftast spännande att åskåda men som aldrig, under några som helst omständigheter, skulle få för sig att utöva en sport själva. Skillnaden ligger måntro i att jag inte spelar musik för er skull, medan nyss nämnda föräldrar inte idrottar för deras egen skull.

Till saken. Jag är inget fan av julmusik. Alla ni som tvingas spendera tid med mig under årets mer dystra månader är mycket medvetna om detta då jag inte försitter ett tillfälle att uttrycka min misstro mot dessa av satan uppfunna melodier. Hur som helst (ska jag någonsin komma till sak?) gjorde jag nyss en till storleken moderat beställning på diverse cd-skivor från cdon.com, innehållande José González - In Our Nature, pg.lost - It's Not Me, It's You, The Knife - Silent Shout samt två Radioheadplattor - Amnesiac och Hail To The Thief. Som vanligt när jag packar upp ett paket med cd-skivor försöker jag plocka fram en skiva i taget, för att bli sådär barnsligt lycklig i några minuter medan jag läser konvolutet och beundrar albumomslaget. Mycket viktigt är då att jag inte ser vad det ligger för övriga skivor i paketet, denna eufori av hårda varor skulle förta lite av glädjen i att plocka upp dem en och en.

Döm då av min förvåning när jag ska plocka upp den sista skivan och den visar sig vara den här. En julskiva. Med fantastiska (läs sketrôtna) artister varav Eurythmics, Bon Jovi och Sting bara är ett urval. Så istället för att plocka upp en de mer fantastiska skivorna från 90-talet (jag hade, med hjälp av en oerhört raffinerad teknik kallad uteslutningsmetoden räknat ut att skivan jag skulle få upp borde vara Hail To The Thief) får jag den här i handen. Känslorna jag kände i detta ögonblick är alldeles för starka för att beskrivas i ord, men att säga att ilska beblandades med harm och besvikelse är förmodligen att komma sanningen lite för nära.

Hur som helst ska det nu bli intressant att se hur de eminenta lagerarbetare uppe i uppländska Morgongåva (allmänbildning!) löser detta. Får jag min skiva? Ska jag skicka tillbaka den jag fick av misstag (eller var det kanske ödet?)? Eller ska jag verkligen behöva behålla denna musikaliska skymf till cd? Det lär utkristallisera sig, men blir det det tredje alternativet kan ni ju börja med vadslagningen om vem som får en julskiva av mig i julklapp.

Fred ut.

Disclaimer

Ni som har haft oturen att lära känna mig vet att jag skulle kunna tituleras som ironins mästare eller för den delen ondskan själv, och denna disclaimer är för att förtydliga det förstnämnda. Under följande vecka (OBS! Enbart under följande vecka) bör ni stackars satar som verkligen läser denna blogg plocka upp sanningsfiltret och köra inläggen ett par gånger genom den för att få reda på huruvida det jag skriver är korrekta utsagor eller inte. Med andra ord: Jag kommer ljuga. Så tungan blir blå.

Tag er i akt.

Apropå Kalle Grenemarks placering

Har njutit till bilderna av skidskyttevärldscupen i Östersund i eftermiddag. Bilderna, men inte ljudet. De vansinniga citaten haglade och jag satt i soffan och antecknade ett urval av dessa. Inte helt otippat är det Kalle Grenemark som står för underhållningen.

1: "Svendsen tar ytterkurvan i backen för att få farten med sig."

Kommentar: Vill citera Anton Udd: "De kanske borde göra så i slalom också."

2: "Bjørndalen hade 20,69 sekunder från stav till stav."

Kommentar: Det är oerhört viktigt att som tv-tittare vara medveten om dessa hundradelar, speciellt när de är tagna manuellt med sopans manuella tidtagarur.

3: Här kommenterar båda (även Ulfbåge) den mycket underliga dimman som kommer in över stadion - den ska uppenbarligen förstöra sikten oerhört mycket för åkarna.

Kommentar: Så tolvgradig kyla och vind är optimala omständigheter för tjock dimma?

4: "På sista skjutningen handlar det bara om mental styrka, ingenting om skjutteknik."

Kommentar: Nej.

Angående kylan

Är det bara jag som lagt märke till den omvända kylan? För några dagar sedan, då temperaturen hängde runt 5-snåret, frös man genitalierna av sig om man så bara tänkte gå ut, men nu, när det är -4°C utomhus, är det bara en behaglig vinterkyla och man fryser inte mer än om näsan. Detta utan att ändra mängden klädesplagg burna vid de båda olika tillfällena. Underligt.

Ja, det är på den här nivån de kommer ligga på. Vänj er.

The Day Shift

Jag är lost i pg.lost. Det är mer illa än vanligt då jag de senaste dygnet lyssnat på samma album tre (!) gånger. Annars har jag en liten filosofi som för det mesta undanbrygger allt vad utspelning av låtar innebär - nämligen att aldrig lyssna samma album två gånger i rad och definitivt inte samma låt två gånger i rad. Tabu.

Har idag funderat kring entropibegreppet. Kaos. Oordning. Det går att räkna på. Hur många tillstånd finns det i världen? För övrigt finns det ett mycket bra post-rock-band som heter just Entropy; rekommenderas starkt.

Angående samplingar

Samplingar är ett intressant fenomen. Många människor skulle hellre bita sig i tungan än påstå att ren och skär sång går att byta ut mot inspelade röst-samplingar. De menar, ingen musik utan sång. Oj, vad fel man kan ha.

Top 5 låtar med samplingar:

1: The Evpatoria Report - Taijin Kyofusho

2: Saltillo - A Hair On The Head Of John The Baptist

3: Bosques De Mi Mente - Tormenta Verano

4: Balmorhea - San Solomon

5: Eimog - The Last Step Over

Agreed?

Uppstart #3

July, 10. It's been awhile.

Nåja, en god vän till mig påminde mig om att jag kanske borde börja blogga igen. Egentligen påminde hon mig inte just om själva bloggandet, utan om ett gammalt inlägg som hon uppenbarligen sparat. Naw.

Så. Nu är vi här igen. Meningslösa, fast för stunden meningsfulla, händelser, musikinfluenser och fysik/matematik. En nischning så god som någon annan.

Trevlig läsning.

Kultur

Smeknamn är en underlig uppfinning. Eller egentligen inte, för oftast existerar de för att göra en kortversion av namnet ifråga som i sig tydligt visar att det är just därför de finns. Det finns dock de smeknamn som är tvärt om - de, som efter idogt användande raderar ut det gamla, rätta namnet och som ofta är vansinnigt mycket längre och ofta svårare att både säga och förstå än det ursprungliga namnet. Min far och dennes syskon är mästare på att komma ihåg nyss nämnda smeknamn på gammalt folk från bygden vars barn sedan länge är döda. De flesta av dessa namn är väl inte så konstiga, det är egentligen mängden som är förbluffande.

Ko-David
Skomakar-Hjalmar
Olle i môsen
Mösa-Hilding
Môsa-Kjell
Môsa-Elof
Môsa-Erik
Tvätte-Frida
Gubben i bäcken
Snärta-Roland
Gustav i dungen
Haka-Sven
Kôrva-Lars
Pytta-Sara
Jonny på tån
Staheepajka (Stathedepojkarna)

De kursiva är mina favoriter. Snärta-Roland och Pytta-Sara kan te sig ganska självklara, men Gubben i bäcken kan behöva en förklaring, en som även den kommer från min far. Det sägs uppenbarligen att det svämmade över hos honom så fort det ryktades om ett lågtryck över Brittiska öarna.

Detta är bara ett urval ur alla de hundratals namn som kommer upp.

Dessa namn skrivs inte här för att hänga ut någon, utan bara för att visa på en härlig historia och kultur. Jag kände inte personerna själv utan pekar bara på deras namn.

Stenbundet.

Tänkte berätta en liten histora som utspelade sig för, i mina ögon, ganska många år sedan, redan innan jag flyttade till Jönköping. Om det inte säger sig självt bodde jag fortfarande hemma och blev så gott som påtvingad de mest hushållsnära och personlighetsbejakande uppgifter. Att till exempel rensa löv mellan stenar har aldrig varit min riktiga favorit, ej heller rengöring av cyklar och dylikt. Dock har jag alltid, av någon dunkel anledning, tyckt om att följa med min kära far till Skene Skog, avfallscentralen som ligger några kilometer mot Göteborg hemifrån sett.

Denna avfallscentral förtjänar i sig ett alldeles eget litet stycke. Den har en förmåga att alltid samla människor man antingen känner eller känner till på samma ställe på samma gång - drar mig speciellt till minnes gången då vi stötte på kommunalrådet Pelle Pellby som skrotade kylskåp. Jag minns också (faktiskt!) när min bobbycar hade gått sönder och den var tvungen att skrotas - hu, vad jag grät.

Hur som helst, jag minns speciellt en gång då vi hakade på ett lånat släp bak på bilen och körde upp till utkanten av sopstationen (ja, jag kom på att vi inte var inne där vid det intressanta tillfället) för att hämta en hel massa singel som pappa skulle sprida ut på något meningslöst ställe hemmavid. Frågan är om det inte var för att byta ut alla dessa förbaskade stenar som jag, sittandes på min lilla pall, år efter år, fått rensa löv emellan. Detta gjorde mig självklart ännu mer taggad att hänga på, så vi slängde på en gudomlig massa singel på släpet och styrde kosan hemåt. Intet ont anande rullade vi över det tämligen kantiga farthindret framför Kungsfors nere i Skene varvid hela hjulaxeln på kärran, som - vilket bör tilläggas - inte var i bästa skick, går av på mitten under den alldeles för tunga lasten. Så där står vi, mitt i Skene, kliar oss i håret och undrar hur fasen vi ska ta oss ur detta.

Till slut fick det bli så att jag stod kvar och vaktade kärran (fall i fall någon skulle få för sig att springa fram och stjäla ett trasigt släp fullt med sten) samtidigt som pappa tog bilen för att få tag i ett annat släp. Väl återkommen med ett nytt släp räcker pappa fram ett par solglasögon till mig, tar på sig ett par själv och säger:
-Bäst att ingen ser oss.
Jag håller ivrigt med, hugger tag i en spade och börjar skyffla sten. Jag minns faktiskt inte riktigt hur mycket singel det var, men jag ska fråga min farsgubben när jag träffar honom.

Det roliga var att flera veckor senare, på fredagsmiddag hos bekanta, berättade pappa hela historien varvid dessa (de bekanta) utbrister:
-Var det ni?! Hela bygden snackade ju om de där två fånarna som grävde sten mitt i byn i en vecka.
Jaha. Såpass.

Med solen i ögonen

Jag har till frågvisa intressenter framhållit att denna på denna blogg skriver jag om saker som för stunden ter sig fruktansvärt viktiga, men som man efteråt antingen skrattar åt eller glömmer bort. Förmodligen är det det sista alternativet jag vill eliminera och det första jag vill plocka fram. Hur som helst, nu har jag något alldeles utmärkt att skriva om.

En varm dag på Liseberg. Iceslush, dricka och skugga är botemedlen för fullständig panik under en sådan dag. Dock inte helt utan andra små faleringar. Som till exempel det faktum att en fågel bajsade på mitt högerben - två gånger. Det är liksom för likt ett öde för att vara riktigt sant. Dock är det faktiskt sant. Eller min snygga svettrand på skjortan under axelremmen till väskan. Även det synnerligt passande.

Screenatorium

Detta må vara ett av de mest skrämmande skivomslag jag har sett.

The inconvenience of geocaching.

Hrm. Detta blev änna pinsamt. Är ute och geocachar vid Rocksjöns norra ände. Hittade burken med en gång och skulle precis till att skriva i mitt namn i loggboken då en okänd man kom trampandes och satte sig på läktaren alldeles bredvid. Dum som jag är lägger jag inte tillbaka cachen smidigt och lätt utan att logga, utan jag smiter runt hörnet på en gammal stålbarack som är helt täckt av murgröna. Jag loggar burken, tittar fram runt hörnet - och självklart sitter gubben kvar. Detta gör jag två gånger till innan jag bestämmer mig för att göra älgflugorna sällskap en stund tills denne man försvinner.

EDIT:
Det där var jävligt coolt. Precis när jag hade beslutat mig för att gå fram och lägga tillbaka cachen, kom det fram två andra människor och började leta efter burken. De var tyskar, skulle det visa sig, och i Sverige för första gången. Något oväntat att de första andra geocachare jag skulle stöta på skulle vara tyskar, trehundra meter från lägenheten.

Introducing: My sister!

När min syster var liten hade hon två stycken vandrande pinnar som hon skötte om alldeles själv. Som tur var så är vandrande pinnar inte särskilt krävande vad häller underhåll - de behöver på sin höjd ett maskrosblad i veckan för att orka gå upp på morgnarna, något som Karin gav dem, om än med lite gruffande över mödan. Men så en dag blev det en härdsmälta nånstans i ett kärnkraftverk lång bort och hela världen lamslogs av vad som hade hänt. Så även Sverige, där alla möjliga restriktioner började gälla angående liv och rörelse utanför stormkällaren. Den mest horibla restriktionen drabbade min syster och hennes små grenar, nämligen den som sade att man inte fick mata djur med växter från trädgården. Här hade de flesta barn fortsatt att mata sina pinnar med maskrosor, eftersom de inte kunde förstå hur någonting sådant som strålning kunde existera och än mindre spridas så långt, men Karin hade koll på sin kärnfysik och visste precis vad hon skulle göra för att minimera lidandet.

Efter två veckor utan sina kära maskrosblad vandrade pinnarna inte mer.

Vill påpeka att Karin nu är utbildad sjuksköterska och jobbar som något tjofräs inom vårdplaneringstjosan.

Äntligen redo igen.

Det är den där känslan av att man misslyckats fullständigt, att man trots sina bästa insatser inte tror man räcker till. Den känslan av vanmakt, att vilja men inte kunna. Det är den som är vikigast att övervinna.

1. Jag klarade tentan. Gudarna vet hur.
2. O-Camp blev en succé. Jag vet hur.
3. Midsommar blev grymt. Vi vet hur.

Recap kommer, dag för dag.

O-Camp coming up.

Jag är bara tvungen.

O-CAMP Army Edition 2009 - Gör Dig Redo from BihoppaBEED on Vimeo.

Man undrar ju vad författar egentligen håller på med.

Citat från fysikboken:

"16.71. Wagnerian Opera. A man marries a great Wagnerian soprano but, alas, he discovers he cannot stand Wagnerian opera. In order to save his eardrums, the unhappy man decides he must silence his larklike wife for good. His plan is to tie her to the front of his car and send car and soprano toward a brick wall. This soprano is quite shrewd, however, having studied physics in her student days at the music conservatory. She realizes that this wall has a resonant frequency of 600 Hz, which means that if a continuous sound wave of this frequency hits the wall, it will fall down, and she will be saved to sing more Isoldes. The car is headed toward the wall at a high speed of 30 m/s. (a) At what frequency must the soprano sing so that the wall will crumble? (b) What frequency will the soprano hear reflected from the wall just before it crumbles?"

Fäst(n)ing

Har hittat årets första fästing. Den lilla gudsförglömda parasiten hade kravlat upp i ljumsken och satt sig. Så nu kliar det som fan. Ska se till att inte motverka detta allt för offentligt, skulle kunna kännas en aning dumt.

Hu. Nu blir det tidiga mornar så det står härliga till. Lyckades fixa sjuts till jobbet idag, för imorgon, men de åker halv sex från östra torget, vilket innebär att jag måste hoppa upp ur den härliga sängen klockan fem. Okyrkligt tidigt. Men det är bara en vecka. Och åtta till.

Jobb

Jaha, då sitter man här. På jobbet. Och väntar på att tiden ska gå. Faktum är att det är ganska skönt, man slipper liksom tänka på allt annat. Vilket ju har en tendens att bli en aning för mycket. Dock är det lite tidiga mornar för min smak, i alla fall efter att ha haft konstant sovmorgon i ett halvår. Nåja. Nu ska jag ut och plocka wellpapp och skära mig på fingrarna. Inte med mening.

Twitter

Efter en vecka med alldeles för lite sömn, alldeles för mycket plugg och en störtskön helg är Johan trött. Han har skaffat twitter, så nu ska han twittra så det står härliga till. Dock måste han lära sig först, det är svårt för alla i början. Han tycker också att lite fler borde se till att skaffa sig ett dylikt konto. Annars känner han sig ensam på den sociala utvecklingens framsida.

Ännu mer fysikhumor

Jag har hittat på ett nytt "din-mamma"-skämt med lite relativitetsteorianknytning:

"Din mamma är så tjock att hon böjer ljuset."

Ibland får jag till det.

Har uppenbarligen lyckats med en häpnadsväckande bedrift ett tag. Skulle idag dammsuga och undrade förstrött om dammsugarpåsen var full. Tanken hade slagit mig några gånger, de senaste gångerna jag varit i farten med den, att sugförmågan succesivt hade minskat, men inte tänkt särskilt mycket mer på det. Dock kan jag härmed förtälja att en dammsugare kräver en dammsugarpåse för att fungera fullt ut. Det satt ett cirka fem centimeter, luddigt, lager damm i öppningen till dammsugarröret, ett lager så massivt att det med dess massa snart skulle bildat singularitet. Så jag tog bort det, köpte fel dammsugarpåsar, fick i en ändå för att sedan städa klart. Allt för att Emil inte ska behöva hosta damm.

Kan vara bra att ha

Okej, jag tror jag har hittat den mest meningsfulla appen till iPhone. "Email 'n Walk" heter det, och det fungerar som så att kameran visar hur det ser ut framför dig samtidigt som du kan mejla på en transparent bakgrund. Sjukt.

Ibland undrar man.

Allvarligt talat. Det här var roligt.


(Plockad härifrån)

Nisch

Man kanske skulle fixa en skön nisch till bloggen (kan någon bekräfta stavningen?). Man ser ju att de bloggar som folk faktiskt läser alltid är inriktade på någonting. Jag undrar ju då lite försynt vad min blogg inriktar sig på. Vill minnas att jag någon gång skrev någonstans att jag skriver om sådant där oviktigt i vardagen som ändå blir viktigt just för stunden.

Som i dag på föreläsningen, då jag kände att det skulle vara skönt att lufta fötterna lite. Skorna åkte av och jag tänkte inte mer på det utan förkovrade mig än en gång i vågrörelselärans vinklar och vrår. Efter ett tag märker jag dock att min näsa detekterar en konstig doft någonstans ifrån varvid det tar runt fem minuter för den att inse att den kommer från mina egna fötter.

Pinsamt, för stunden, men knappast livsavgörande.

Kaka

Okej, tentan är gjord. Den är skjuten åt sidan. Då kommer bloggstinensen tillbaka.

Recept på en lyckad helg:

59 ledarungdomar 17-25 år
1 hotell
1 klättertorn
1 singstar med
6 tillhörande spel
1 sked
28 kontroller
minst 4 klyshor från Mia och Klara
3 dialekter
2 EM-mästare i bugg
1 halvkasst dansband
10 60+
3+3 ledare
0 stress
0 måsten
∞ engagemang

Blanda allt i två dygn. Njut.

Mitt namn slutar uppenbarligen aldrig att roa

Okej, det här måste skrivas ner. Någonstans.

Ringde just till ett vandrarhem i Norrköping och bokade boende till en j-cup i trakterna. Som vanligt vid sådana bokningar är man självklart tvungen att uppge sina uppgifter, vilket vanligtvis inkluderar namn, så också denna gång. Inte helt oväntat var jag tvungen att bokstavera efternamnet, men det har jag vant mig vid att behöva göra genom åren, speciellt över telefon. När jag hade bokstaverat klart var det tyst en liten stund och jag kunde nästan höra tjejen tänka Va fan? varvid hon utbrister:
"Är detta ett skämt eller?"
"Nej", sade jag, "det är på riktigt."
Till saken hör att jag hade svårt att hålla mig för skratt då tjejen jag pratade med hade den mest extrema östgötska dialekten någonsin (ja, till och med värre än Andreas, för er som känner honom).

Sjuk humor är också humor

Att Ohm är enheten för resistans visste ni förmodligen, men visste ni att ett av fysikens roligare skämt ligger i att konduktans, dvs motsatsen till resistans, har enheten Mho?

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Hilarious

Passopp!

Två små citat från den pågående fysikföreläsningen:

Olle (lärare): "Ni vet han Euklides, den där geometriska figuren från Grekland..."

Sari (student): "När jag går förbi en spegel i en butik tänker jag alltid 'Vad är det för ful kärring som går där på andra sidan?'"

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Apropå ingenting alls

Kan någon förklara för mig varför det, på en ö i den mittersta av de tre små gölar man passerar när man precis åkt ut ur Borås på väg mot Jönköping, står en liten porslinstomte? Jag menar, vem har vadat ut dit och ställt den där?

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Tillfällighet

Av någon anledning stöter jag alltid på ett gäng stumma eller döva personer när jag byter tåg i Herrljunga. Jag kan inte riktigt avgöra vilket av handikappen de har, men teckenspråk använder de i alla fall.

Saknar den sensuella rösten i högtalarna gör jag också. Undrar vart hon har tagit vägen.

[Posted with iBlogger from my iPhone]

Tentadags

Då var det äntligen dags för den första fysiktentan av alldeles för många. Med ett huvud vars tankar aldrig riktigt lyckas komma ifrån rotationsmekanikens principer eller irrgångarna i mekaniska jämviktsförhållanden ska jag klockan fem i eftermiddag sitta i en halvtom tentasal på högskolan med pennan vässad och hjärnan skärpt. Nåja, det får bli som det blir - klara den ska jag nog göra i alla fall.

Känner för att skriva om något fullständigt oväsentligt. Satt på bussen igår och bevittnade ett härligt samspel mellan son, ~2 år och dennes mor. Mamman satt lutad framåt, nästan med huvudet ner i barnvagnen, så hennes son kunde dra i hennes hår. När mamman till slut lutade sig tillbaka, förmodligen beroende av nackbesvär, fick killen ett sånt underbart uttryck i ansiktet. Tänk er hundvalpsögon, plutande mun och bara själva grejen - mamman hade helt enkelt inte så mycket val mer än att luta sig framåt igen. När barnet till slut fick syn på mig som satt där och fånlog blev han vettskrämd och kröp ner under kanten på barnvagnen så jag inte såg honom. Jag har nog den effekten ibland.

Angående kvinnan

Idag är det internationella kvinnodagen.

Det tycker jag är konstigt. Jag har aldrig riktigt förstått grejen med denna dag. Finns det en "internationell mansdag"? Eller ska man fira männen på resten av årets trehundrasextiofyra dagar? Jämlikast vore väl att ha etthundraåttiotvå dagar avvarade åt kvinnorna, lika många åt männen och en överbliven dag där förhållandet mellan dessa två parter firas. Jag vet att det är meningen att man ska uppmärksamma ojämlikhet mellan könen denna dag, men varför heter den då inte "internationella jämlikhetsdagen" eller något liknande? Men det kanske bara är jag som är dryg.

Å andra sidan är ju kvinnan värd att fira 24/7, eller i alla fall uppskatta.

Introduktion: Min far!

Drar mig till minnes dagens citat:

På väg hem från Borås tog fadern och jag en liten omväg inom Kinnarumma (ett av Gud glömt ställe) för att där ta en geocache. På väg ut från detta intrikata samhälle pratar pappa om vägen vi kör på.

"Det var här den gamla R41 gick, och just här var den enda raksträckan där man kunde köra om. På den tiden var man ju också tvungen att köra om varenda bil man såg framför sig. Ojoj, då var man ung och dum. Nu är jag bara ung."

Han är 63.

Föreläsningsanteckningar

Tänka sig vad intressant det kan vara att sitta på en föreläsning man en gång redan hört, och tänk vad irriterad man kan bli.

Satt ikväll med på en öppen föreläsning om något så simpelt som "köksfysik" men hade som sagt redan hört 95 procent av innehållet då föreläsaren redan haft en likadan föreläsning för vår klass. Det var dock inte vår kursansvarig helt medveten om så han tryckte in oss där ändå. Trots ett manfall på omkring 90 procent sänkte jag och mina klasskamrater medelåldern med minst tjugo år - rynka efter rynka och rullator efter rullator intog pensionärerna salen. Huruvida någon av dem muttrade om min kebab jag var tvungen att hastigt inta precis innan föreläsningen började låter vi vara osagt, men det var själva fan vad de grumsade och gnabbade då de inte hörde. Nåväl, de som envist satt sig längst bak gnällde, men de var som sagt envisa, för envisa för att inse att de kanske borde sätta sig längre fram som föreläsaren så snällt föreslog. Icke. En kvinna ~75 tog dock förnuftet till fånga och kämpade sig fram till främre raden, men där klagade hon å andra sidan på ljuset, så jag vet inte vad som hade passat henne.

En annan intressant sak man ser på sådana öppna föreläsningar är folks ovilja mot att befinna sig mindre än en meter närmare en annan levande varelse. Visst, människors personliga sfär må existera, men hallå - när föreläsningen börjar ser det ut som om föreläsaren skjutit ner varannan åskådare. Är det verkligen så skrämmande att under en föreläsning råka stöta till någon annans knä eller fot? Jag begriper inte riktigt hur folk tänker.

Jag kan itne låta bli att bli äckligt taggad inför mitt framtida yrke som fysiklärare. Olle, föreläsaren, utförde under en timma ett tjugotal små experiment och efter nästan vartenda av dessa hördes ett "oooh" eller "aaah" från de som blev överraskade. De där "oooh"na och "aaah"na är jag så vansinnigt trägen efter att få höra själv, när jag genomför mina små försök inför en klass. Snacka om motivation.

Recension

Var inne och surfade på en sida lik den som fått mest mediauppbåd i Sverige i år då jag kom över en högst intressant recension av en film. Jag vet inte riktigt om man ska se filmen på grund av recensionen eller om man borde hålla sig så långt borta från den som möjligt. Välj själv.

"User Comments
7 out of 14 people found the following comment useful:-

Author: luke-681 from United Kingdom

Oh dear...., 7 February 2009

The worst film I've seen in a long time. It's so bad I can't be bothered to write a lengthy review because I'm physically drained from the amount of boredom I've just been subjected to. You would get more enjoyment from watching a loaf of bread go stale.

The only reason I'm continuing to write is because of the reviewing guidelines on this website, you must write a minimum of 10 lines. What else can I say about Red Sands??? Well, chiefly there is no narrative, the main protagonist looks like an old blanket and the characters, i.e. the soldiers are too stereotypical to take seriously.

I'm actually thinking of prosecuting the filmmakers for the mental anguish I've just gone through. I'll need therapy to get over this travesty."

Nåväl.

Länge sedan.

Jag kan inte hålla mig längre.

Har hela veckan följt varenda VM-lopp i skidskytte, längdskidor och alpint och jag blir bara mer och mer förbannad för var dag som går. För att man måste vara så jävla svensk.

Niklas Jonsson, som är expertkommentator i svt - avdelning längdskidor - är känd för i princip en merit. Under OS i Nagano '98 startade han två minuter före Björn Daehlie och var ikappåkt av denne efter ungefär en mil varefter Jonsson hänger på, sitter som ett plåster på Daehlies rygg och rycker med fem kilometer kvar för att vara en minut och femtiotvå sekunder före i mål, dvs 8 sekunder efter i åktid och ett bärgat OS-silver. Vad nu en sådan medalj kan vara värd.

Just nu irriterar jag mig så oehört på honom och hans så kallade "tippningar", där han (och andra med honom) undantagslöst tippar svenskar i topp i alla lopp, för att sedan, när det inte blir någon svensk medalj, skylla den dåliga tippningen på att han "tippar med hjärtat". Vad fan gör han det för? Är inte poängen med att han siar loppet i förväg att man ska få en liten förhandsvisning om vem som kan vinna, och inte vem han vill ska vinna? Skärpning, expertkommentatorer!

Å andra sidan kan man inte skylla allt på honom, eller dem, om ni så vill. Om det inte hade varit för det svenska folkets omöjligt höga förväntningar på våra idrottare i alla evenemang, hade de kanske inte känt att de varit tvungna att själva hålla måttet. Orealistiskt, är vad jag skulle vilja kalla det, onaturligt kanske också.

Det finns dock en idrottare som, vad jag har märkt, går emot den svenska normen med ödmjukhet och undergivenhet, och det är Helena Jonsson. Hon uttrycker realistiska mål, men för den delen inte för låga. Hon gör inte som de flesta andra, att sätta ett lågt mål för att förhoppningsvis slå det med råge. Hon tar för sig, något som man inte får göra enligt svensk moral. Det gillar jag.

Dassbok

Satt på dass i godan ro och bläddrade bland wikipediasidor på telefonen när jag kom till en artikel om Newtons rörelselagar. Där finner jag ett tämligen roande uttryck: "Kraften är en resulterande kraft, dvs den är den vektoriella summan av alla krafter. Den resulterande kraften är barbapapaliknande, den är formväxlande till sin karaktär." Jag som trodde att wikipedia var en någorlunda seriös sida, men med sådana formuleringar får man ju sina aningar om motsatsen. Men å andra sidan, vem behöver inte lite humor?

____ pannkakor!

Sanslöst vad det suger att vara näst intill pank. Sådär halvkul att inse att när man behöver handla mat knappt har råd med bussbiljetten till affären (min cykel är inte gjord för matkassar - tro mig, jag har försökt). Så jag får leva på vad huset har att erbjuda, vilket i princip är köttfärs. Kan bli en aning tråkigt i längden.

Angående geocaching är jag oerhört nöjd med bedriften att hitta en cache efter tjugo sekunders letande på första försöket medan John har varit där tre gånger utan att lyckas finna lådan. Med tanke på att cachen ligger i Borås och att han har tagit 5 gånger så många cachar som jag är jag rätt stolt. Men jag har å andra sidan, efter två försök, inte hittat den lilla jävla filmburken som sitter någonstans på kanonen i en av A6 rondeller medan Karin hittade den med en gång. Fruktansvärt orättvist.

Tror jag ska väga mina fysikböcker på en kemivåg i skolan imorgon för att se hur onyttigt det egentligen är att släpa dem till och från skolan. Kan ju faktiskt bli en tämligen intressant uppgift att lura på.

En liten poll sådär på måndagskvällen. Säger man "steka" eller "baka" pannkakor?

Nattankar

Ibland inser man inte hur mycket man uppskattar saker och ting - ibland för att man inte har vett nog att göra det alls, eller för att man inte stannar upp och tänker efter. Det sistnämnda gjorde jag för två minuter sedan.

Satt på min luftmadrass, i min sovsäck, och lyssnade på de djupa andetagen av resten av mina vänner, ett gäng som på ett unikt sätt är så sammansvetsat att det känns som om vi skulle kunna genomföra precis vad som helst. Hinder ses som utmaningar och glädje delas lika självklart som att det är glädje vi får ut. Kan man drömma om något bättre? Jag har oerhört svårt att se det - att toppa den känslan jag nyss fick när jag tänkte efter är, om inte omöjligt, så oerhört svårt. Men det som är svårt att få är det som är värt att kämpa för.

Avgång

Det är lite som att jobba natt, det här med att plugga på kvällstid. Eller som att sova på dagen, men ändå inte vända på dygnet. Av någon anledning känns det helt vansinnigt att släpa sig ner till skolan klockan fem på eftermiddagen och inte vara ute förrän nio, och detta enbart två dagar i veckan. Men av någon anledning trivs jag med tanken att ha helg från klockan nio en torsdag till fem tisdagen efter. Vem gör inte det?

Väntar fortfarande på en ny spis. As a matter of fact (vad nu det heter på svenska) så väntar jag faktiskt fortfarande på min hyresvärd som ska komma och kolla på min demolerade ugn. Det är ju nästan så man börjar undra omd et har hänt gubben något, jag har inte ens fått hyresräkningen än. Eller gubben, jag har hört att han anses vara en snygg fyrtio-åring med cool bil. Skiter väl jag i.

Fötterna på jorden

Nej. Inte igen. Det är ganska skrämmande vad beroende man egentligen är av vatten och det blir som mest påtagligt när man inte har något i kranarna. Duschen låter mest som om den försöker spy, medan kranen låter som den förbereder sig för att fisa. Av någon anledning blir jag också livrädd när jag efter många försök vrider på kranen och den spottar och fräser för att sedan låta vattnet forsa fram. Som om den gjorde det för jävlas med mig. Det är ju nästan så man blir gråhårig.

Lyckades med ett konststycke av sällan skådat slag när jag skulle ner till närbutiken och köpa sallad i eftermiddags. Orienterare som man är, med ett behov av att ständigt gena, för att på kortast möjliga tid gå kortast möjliga väg till målet, svängde jag av den lilla gångbanan för att korsa rakt över gräsmattan. Tjällossning tillsammans med svagt sluttande backe och bäckmörker var ingen bra kombination då jag gjorde årets vurpa och satte mig pladask på marken - förlåt, i marken. Inte helt oväntat, med tanke på min fullständiga brist på ens minsta gnutta tur, satte jag mig mitt i en lerpöl och blev så smutsig att man kunde ta mig för att just ha spelat mossfotboll med jeans och sneakers. Jävla skit. Det är ju nästan så man blir gråhårig och skallig.

Sveriges framtid!

Min gode vän Emil har höga mål. Ett av dessa är att en gång styra Sverige på ett eller annat sätt. Hur har sldrig riktigt specificerats, så det kan bli allt från anarki till rena militärdiktaturen. Men styra det ska han. Jag är nu lite ironisk, så bli inte rädda för Emil, han är egentligen en av världens snällaste människor, bara inte när det gäller politik.

Hur som helst kan en konversation på Msn med Emil vara tämligen roande. Som nyss, när det uppdagades att han aktivt satt och tittade på tv-sänd riksdagsdebatt om fylleri till havs. Det är för övrigt inte fyllerit han är intresserad av, utan debatten i sig. Hans anspråk på makten i vårt avlånga land kom naturligtvis på tal och efter en stund förklarade han för mig hur man ska uppföra sig om man sitter i riksdagen. Detta är vad han sade:

"1.) Säg emot det andra laget, även om de har rätt. 2.) Har du ingen fakta klaga på din motståndares a) slips b) seriositet eller c) privatekonomi. 3.) När det inte är din fråga men ingen vill bjuda dig på lunch sitter du i bänken med en talbok i öronen och sover. Se till att kameran fångar dig. 4.) Säg Fru talman minst vart 20:e sekund och har du glömt vad du ska säga så lek med höjden på plederingsbordet."

Jag reseverar mig för vissa stav- och grammatikfel då jag har en ytterst ytlig uppfattning om vad bland annat ett plederingsbord är för något.

Verklighetsflykt

Jag är lite som Gollum, fast snyggare. Det vill säga att jag pratar för mig själv. Jag har ofta fått kommentaren "Vem pratar du med?" när jag obetänksamt luftat mina tankar då någon annan varit närvarande. Ni som bott med mig en tid kan förmodligen garantera att detta stämmer. Något som jag inte har tänkt på förrän idag är mitt ordval under dessa monologer. Jag säger ju inte direkt "shit, vad jag är bra" eller "vad fan gjorde jag nu?" utan det blir allt oftare "shit vad vi är bra" respektive "vad fan gjorde vi nu?". Ett beteende som är skrämmande likt Gollums. Dock har jag ännu inte hittat på vad min låtsaskompis ska heta. Men det kommer nog.

Spotify är bra. Jävligt bra. Men det får inte skrämmas så. Stod i godan ro och lyssnade på musik i spotify samtidigt som jag lagade mat när ett av de där reklaminslagen som är oundvikliga om man inte betalar för sig, vilket jag knappast gör, körde igång. Men denna gången var det inte något litet oskyldigt meddelande - det var Kevin Borg som promotade sin singel. Jag trodde jag skulle trilla ner i pastan varefter jag sprang till datorn för att pausa, men insåg att det inte hade gjort någon skillnad eftersom meddelandet ändå hade spelats upp senare, så jag satte händerna för öronen. Hårt. Jag fick skaka våldsamt på huvudet en halv minut senare för att över huvud taget höra om reklamen var slut. Det var den.

Examen

Grattis Markus, Sam, Mikael och Anna (de jag känner)!

Öde

En del skulle kalla det ironi. Andra skulle dra sig till minnes ett välanvänt ordstäv och tycka att det inte är mer än rättvist. Jag skulle kalla det ironi.

Har på sistone småklagat över att jag inte har något att blogga om, att det liksom inte händer ens den minsta småsak som är värd att skriva ner här. Som ett brev på posten exploderar då ena dagen min spis och andra får jag ännu ett magkrampsanfall och tvingas sitta på akuten till klockan två på natten. Att man sedan får reda på att det inte är värre än förstoppning - jag hade blindtarmsinflammation och annat mysigt på näthinnan - lyfter ju knappast humöret. Å andra sidan, det går att göra något åt det. Nya matvanor (som, erkänner jag motvilligt, kanske inte varit de ultimata på sistone), ökad träningsdos och en kort period med katrinplommon ska förhoppningsvis få de här bekymren att lägga sig. Det är bara att hoppas.

Hellre maten i ugnen än ugnen i maten.

Johan Knubbe aspirerar härmed till titeln "årets smidigaste", och snart också "årets hungrigaste". Ska laga mat och är ganska sugen på att göra någon rätt jag aldrig gjort innan - något jag ser som antingen tio vuxenpoäng eller tio studentpoäng. Bestämmer mig för fetagratinerade räkor i tomatsås, som tillagas i ugn (förmodligen därav gratinerade, skulle jag tro). Slänger, enligt receptet, upp ugnen på 250 grader och blandar ihop gratängen varefter jag i godan ro ställer in den i ugnen och börjar koka pastan. I denna ack så nödvändiga väntan på att livets härligheter ska bli redo att avnjutas sätter jag mig i soffan som, märk väl, inte står i köket. När jag är som djupast inne i boken jag läst fler gånger än vad som kan räknas som nyttigt hör jag plötsligt en fruktansvärd smäll och strax därefter ett ljudligt kras som tydligt signalerar att här är det något som inte står helt rätt till, minst sagt. Vänder mig om och ser ugnsluckan i spillror, med de senare liggande på golvet i en hög som fick dammsugaren att gnälla.

Vad som gjorde mig mest ledsen var varken det faktum att tio minuter dammsugning obönhörligt väntade eller att det skulle bli fryspizza till kvällsmat, utan att glassplitter självklart fallit ner i maten. Så några räkor blir det inte tal om.

Hyresvärd är ringd och förhoppningsvis kommer det hit en ny ugn på besök imorn. Nej, jag tänker inte döpa den. Absolut inte till Ragnar.

Barn

Jag älskar barn. Absolut inte på något pedofilistiskt vis (existerar det adverbet, Jessica?), som meningen kan tolkas som, utan på ett högst själsbefriande sätt. Var igår med på en liten klubbsamling innehållande träning, mat och lek, och när jag satt där och ena stunden spelade skitgubbe (som jag för övrigt krossade motståndet i) och andra försökte att på så kort tid som möjligt bygga ett så stort torn av kaplastavar som möjligt medan ett halvdussin tio- till tolvåringar sprang runt benen på mig och försökte störa mig så allt skulle rasa insåg jag att barn är oerhört härliga. Så länge de inte gråter, väsnas, äter, bajsar, tjurar eller vill ha något. Då kan föräldrarna ta över. Lämna barnets sociala uppfostran till mig, så blir de genier, det lovar jag.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli vuxen. Ibland ter sig svaret självklart, ibland inte. Just nu gör det det.

Laddad?

Spegelvänt ser det ut som att klockan är kvart över femtioett, och med stelfrusna fingrar - något som inte borde finnas i samma lokal som ett virtuellt tangentbord på en iPhone - sitter jag nu här på bussen hem från Borås. Dagar som dessa, de borde vara receptfria och ordinerade av varje stresspecialist världen över. Dagar med vänner, en i sig meningslös sysselsättning som ändock är så viktig och skratt. Framför allt skratt. Jag mår helt enkelt bra.

Men imorgon börjar allvaret igen. Då är det meningen att man som student ska komma tillbaks till skolan taggad och pigg för ännu en termins helfartsstudier, men är de flesta studenter sådana? Cynisk som jag är tror jag tyvärr inte det. Jag tror det finns alldeles för få dagar som denna. Jag vet att jag har saknat dem.

Apropå ingenting alls

Idag (den femte) fyller min kära syster Jennie år. Grattis på 33-årsdagen!

Jag har lite sådär mentalt intalat mig själv att i år, i år ska jag bannemej göra en massa saker. Konserter, semestrar, fester och en massa annat. Blev särskilt sugen på en specifik konstert med Mono i Göteborg i början av Mars. Men det går fan inte, för jag har inga pengar. Min börs är lika tom som en köpmans själ och det gör mig fruktansvärt frustrerad. Man tycker ju liksom att något borde kunna gå vägen för en gångs skull. Men icke.

Sjung som om ingen hör dig.
Dansa som om ingen ser på.
Älska som om det aldrig kommer göra ont.
Lev som om detta vore himmelriket på jorden.

Outtakes

Foo Fighters - M.I.A
Getting lost in you again
is better than being numb

Coldplay - Amsterdam
I know I'm dead on the surface
But I'm screaming underneath

En jävla harang

Ojoj, det här kan bli spännande. Eller ja, för er i alla fall. Sluta mobbas. Ja, jag är berusad. Och? Det skiter jag i. Lovar just nu att jag inte ska radera det här inlägget. Får väl se om jag håller det löftet. Kan väl bli lite hur som helst med det.