Jag älskar barn. Absolut inte på något pedofilistiskt vis (existerar det adverbet, Jessica?), som meningen kan tolkas som, utan på ett högst själsbefriande sätt. Var igår med på en liten klubbsamling innehållande träning, mat och lek, och när jag satt där och ena stunden spelade skitgubbe (som jag för övrigt krossade motståndet i) och andra försökte att på så kort tid som möjligt bygga ett så stort torn av kaplastavar som möjligt medan ett halvdussin tio- till tolvåringar sprang runt benen på mig och försökte störa mig så allt skulle rasa insåg jag att barn är oerhört härliga. Så länge de inte gråter, väsnas, äter, bajsar, tjurar eller vill ha något. Då kan föräldrarna ta över. Lämna barnets sociala uppfostran till mig, så blir de genier, det lovar jag.
Ibland undrar jag om jag någonsin kommer bli vuxen. Ibland ter sig svaret självklart, ibland inte. Just nu gör det det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Ja barn kan verkligen vara underbara! Och visst börjar man inse att man faktiskt är påväg mot vuxenlivet när barn inte känns allt för långt borta.
På tal om ditt adverb vet jag faktiskt inte... men som sagt är nyskapande något jag uppmuntrar till! Så länge det inte rör sig om att skriva isär eller ihop ord som är klockrena fel.
Ses i mön!
/Jessican
Kom hem till mig och lek på barn-zoot :-D
Zoo? Är det så det kallas? :P
Detta känns tryggt att veta, vi ringer nästa gång Alvin önskar barnvakt.
Skicka en kommentar